Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ashikaga-shogunatet; oafhängiga länsherrar (daimyo) (1333—1573).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEODALSTATEN (1185-1600). 613
Risutdelning till de fattige (vid en buddistisk fest).
Från en målning af Tosa-skolan (1200-talet). Tillhör templet Shöjokoji (i provinsen Sagami). Ur Kokka 1903, ft:o 158.
hade i första rummet honom att tacka för Höjo-ättens tillintetgörande och som be-
löning därför hade han förlänat honom några af de östra provinserna. En öfver-
lefvande Höjo-ättling, som gjorde ännu ett djärft försök att åter bemäktiga sig Kama-
kura, blef slagen af den tillskyndande Takauji, hvilken nu i sin tur tog sitt säte i
Kamakura och egenmäktigt gjorde sig själf Ull shogun 1335. Förgäfves sände Go-
Daigo sina härar mot den otrogne vasallen, hvilken han nu förklarade för rebell. Han
måste själf åter fly från Kioto, där den segerrike Takauji uppsatte en ung, honom
undergiven prins som kejsare (Kömyo, f. 1322, 1336-1348, d. 1380). Af denne lät
Takauji 1338 utnämna sig till shogun, en värdighet, som Ashikaga-huset nu lyckades
behålla ända fram till 1573. Emellertid var Go-Daigo, som funnit en tillflykt i det
befästa templet Yoshino i de svårtillgängliga bergstrakterna i Yamato, ingalunda sinnad
att erkänna den nye kejsaren. Som innehafvare af de kejserliga ihsignierna förfäktade
han och, efter hans snart därefter timade död, hans efterkommande ännu länge sin legi-
tima rätt till kejsarvärdigheten. Det fanns sålunda - som ett nytt exempel på
ohållbarhelen af den ständigt förfäktade satsen om den okränkbara helighet, som
alltid omgifvit kejsarens person - under mer an ett halft århundrade (1336-1392)
två grenar af det regerande huset, hvilka stodo emot hvarandra som motkejsare och
i den japanska historien äro kända som den »norra» och den »södra» dynastien.
Detta innebar emellertid icke någon formlig delning af riket, hvarigenom den ena
linien skulle härskat öfver den norra delen af landet och den andra öfver den södra.
Beteckningen »norra» och »södra» syftar endast därpå, att Go-Daigo och hans efter-
följare hade sitt hof söder om Kioto, medan deras motståndare alltjämt residerade i
själfva den gamla hufvudstaden under beskydd af Ashikaga-shogunerna, hvilka i deras
namn faktiskt regerade öfver hela landet, ehuru deras regering särskildt i de aflägs-
nare provinserna kunde göra sig föga gällande. Med stöd af bägges anhängare ut-
bröto åter tid efter annan striderna mellan de bägge fientliga dynastierna, hvilka
fördes med växlande lycka utan att dock något parti förmådde helt tillintetgöra det
andra. Först den tredje Ashikaga-shogunen, Yoshimitsu (1358-1408), en framstående
statsman, under hvars lysande regering ätten nådde höjdpunkten af sin makt, lycka-
des göra slut på detta outhärdliga tillstånd, i det han förmådde den illa ansatte
kejsaren af den i allmänhet underlägsna Go-Daigo-linien att godvilligt abdikera till
förmån för den norra dynastien. Den till grund for denna afsägelse liggande öfver-
enskommelsen, att för framtiden den kejserliga värdigheten skulle växelvis tillhöra
bagge grenarne af härskarfamiljen, blef visserligen senare icke iakttagen.
Muromachi-tiden, som Ashikaga-ättens välde ofta plägar kallas efter dess palats
vid Muromachi-gatan i Kioto, visar åtminstone till omkr, midten af femtonde århund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
