Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.3. Världsomseglingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bukt, hvari han trodde sig se den sökta vägen. Hans skarpblick hade ej fört honom
vilse. Hvad som skulle kunnat vara blott och bart en hafsvik, visade sig vara
en kanal, som slingrade sig fram mellan mörka ishöljda klippberg och af en tacksam eftervärld inskrifvits på kartan som Magelhäes’ sund. Mer än fem veckor varade
den besvärliga passagen. Först den 28 november lyckades de tre återstående skeppen lemna det klippiga sundet och styra ut i det fria haf, som Balboa först skådat. De eldar, som man om natten observerade på vänster hand och hvilka infödingarne därstädes, pescheräherna, liksom för 400 år sedan, ännu på samma sätt
bruka upptända, gåfvo anledning till att man uppkallade den från Sydamerikas fastland afskilda ön med namnet Eldslandet (»Tierra del fuego»).
I stället för att minskas begynte nu först resans vedermödor och faror. Så
länge man hade den chilenska kusten nära på höger hand, gick det någorlunda lätt
att anskaffa lifsmedel. Men från det ögonblick man måste anförtro sig åt öppna
hafvet, kom hungern med alla dess kval. Slumpen ledde Magelhäes’ fartyg genom
hela Polynesien och Melanesien utan att sjöfararne fingo annat land i sikte än två
ofruktbara korallöar. I öfver tre månader kämpade manskapet en fruktansvärd
kamp för lifvet; man hade redan tillgripit läder och dylikt för att stilla sin hunger,
när den 6 mars 1521 en ögrupp dök upp, som befanns vara bebodd. Här kunde
spanjorerna åter hemta krafter, ty infödingarnes yrkesmässiga snatterier lände européerna till föga skada. En erinran härom är benämningen Ladronerna (»Röfvar-
öarne»), hvarmed ögruppen uppkallades, ett namn, som längre fram ersattes med
det bättre klingande Marianerna. Sedan 1899 lyda de under tyskt herravälde. –
Efter några dagar stucko skeppen åter ut till hafs för att inom kort ånyo landa, denna
gång vid en större ögrupp, San Lazaro. Denna har ända till 1898, då den eröfrades
af Förenta staterna, formellt förblifvit under spansk lydnad. Under Karl V:s son,
Filip II, uppkom benämningen Filippinerna. Man fick med andra än blott infödda
vildar att göra, ty redan visade sig muhammedansk-malajiska köpmän. Spanjorerna
blefvo snart på det klara med att de kommit in på den portugisiska flaggans område. Blotta påståendet, att konungen af Spanien i makt vida öfverginge den portugisiske, gjorde icke längre något intryck, och Magelhäes ansåg det behöfligt att genom
en krigisk bragd förskaffa sig och sin herre ökadt anseende. Han inblandade sig
därför i de lokala maktinnehafvarnes stridigheter, begaf sig öfver till ön Matan men
blef därstädes efter en hjältemodig kamp dödad. Hans stoft blef kvar på ön. Från
sina skepp måste spanjorerna, utan att kunna bringa hjälp, bevittna den hemska
tilldrageisen. Knappt var oöfvervinnelighetens förtrollning bruten, förrän spanjorernas
förra vänner riktade ett lömskt öfverfall på dem. Då under tiden ett tredje skepp
gått förloradt, lyckades »Trinidad» och »Vittoria» blott med knapp nöd undgå förföljelserna och fortsätta färden. Kaptenerna Lopez de Carvalho och Gonzalo Vaz
d’Espinosa förde den återstående flottan öfver Mindanao och Palawan till Nordborneo. Här sammansmälte under nya strider manskapet till den grad, att blott en bråkdel förmådde uppnå Tidore, hvarest man visserligen lyckades afsluta fördelaktiga
handelsförbindelser med de regerande radjahs men tillika kom underfund med att
man nu nära nog öfverskridit portugisernas intressesfär, som under senaste tiden betydligt vidgats åt öster. Om guvernören af Ternate uttryckligen följt gifna order att
under inga omständigheter låta de som fiender inrapporterade spanjorerna slippa fram,
så hade företaget nu fått ett brådt slut. Men som det nu var, kvarhöll han blott »Vittorias» skeppsbrutna manskap, hvilket i sitt betryck för öfrigt själft vädjat till motståndarnes medlidande. Större framgång hade då »Trinidad» under ledning af den
oförfärade Sebastiano del Cano, som hade lotsen Pigafetta ombord. Han genomfor
Sunda-sjön, kringseglade Timor, fick i sydligaste delen af Indiska oceanen den
vulkanö, som numera kallas Nya Amsterdam, i sikte och landsteg vid den afrikan-
ska kusten nära den stora Fiskfloden. Härifrån var vägen så att säga känd, men
för spanjorerna blef den i alla fall besvärlig nog, enär de öfverallt måste frukta
portugisiska förföljelser och alltså endast kort tid vågade uppehålla sig äfven vid
Gröna uddens öar. Den 6 sept. 1522, fulla tre år efter affärden, inlöpte »Trinidad» i San Lucars hamn. Mottagandet af den obetydliga flock män, som öfverlefvat alla strapatserna, blef med all rätt högst ärofullt. Expeditionens ledare fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
