Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.8. Frankrikes kolonialpolitik i Asien, Afrika och Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKES KOLONIALPOLITIK I ASIEN, AFRIKA OCH NORDAMERIKA. 77
hvilken ö som en viktig stödjepunkt för den indiska handeln egde internationell bety-
delse. Den var först portugisisk, därpå holländsk, en tid herrelös, fransk, engelsk,
ånyo fransk för att till slut falla i engelsmännens händer. Äfveii ön Rodriguez un-
dergick liknande öden: den växlade mellan Portugal, Holland, Frankrike och England.
De båda förnämsta skådeplatserna för den franska kolonialpolitiken blefvo Ost-
indien och Nordamerika. År 1669 afgick en eskader under de la Haye i afsikt att
för det franska kompaniet eröfra Ostindien. De första kolonierna uppstodo i Surat
och Masulipatam, alltså på platser, där redan andra européer voro bosatta. Ett försök
att 1672 eröfra Ceylon från holländarne misslyckades. Däremot besatte man på Ko-
romandelkusten staden St. Thomas (St. Thomé) nära Madras och kom härigenom i
beröring med fursten af Golkonda, en af Främre Indiens mäktigaste sultaner. Ordet
om »Golkondas skatter» var i hvar mans mun. St. Thomas förlorades snart till
holländarne, men samtidigt vunno fransmännen en framgång af bestående värde. En
tjensteman vid kompaniet, Francois Martin, bemäktigade sig 1674 djärft med 60 män
Pondichéry. Han visade sig därigenom ega en utmärkt blick för förhållandena, ut-
nämndes till generaldirektör, förvärfvade Chandarnagar, utvidgade de franska besitt-
ningarne och knöt förbindelser med Persien och Maskat. Men det franska hofvets
dåliga politik och det spanska arfföljdskriget beröfvade kompaniet frukterna af dess
ansträngningar. Ifrån Pondichéry hade fransmännen inledt vänskapliga förbindelser
med Siarn. 1686 sände de till och med en hjälptrupp till Bangkok, genom hvars
hjälp det holländska inflytandet bröts. Sedermera fördärfvades allt genom franskt
högmod och omvändelsenit. Infödingarne reste sig mot fransmännen och tvungo
dem att år 1688 lemna landet. Nu öfvertog det nederländska kompaniet åter led-
ningen i Siarn.
En tid framåt stodo följaktligen fransmännens aktier lågt i fjärran Öster. Först
när John Law för sina äfventyrliga affärsspekulationer fick användning för trans-
oceaniska expeditioner slego de åter. Härligheten räckte visserligen ej länge; likväl
lyckades regeringen rädda ur spillrorna af hans bank det nya indiska kompaniet,
hvilket sedan 1742 förvaltades af Dupleix i egenskap af ståthållare. Vid den tiden
hade stora förändringar inträffat i södra Indien. Dekkan hade frigjort sig från Stor-
moguls välde och i Haidarabad upprättat ett själfhärskardöme, under hvars öfver-
höghet en mängd större eller mindre maktinnehafvare visserligen drefvo sitt spel:
ett utomordentligt gynnsamt tillfälle för ett främmande ingripande. Den förste, som
klart insåg detta och drog den rätta konsekvensen däraf, var Dupleix. Djärft upp-
gjorde han planen att på spillrorna af det sönderfallande mongolriket grunda ett
franskt herravälde. Han vann på sin sida naboben af Arcot, på hvars kust Madras
och Pondichéry äro belägna, och dref samtidigt bort engelsmännen, i det han besatte
Madras, hvilket han försvarade, tills freden i Aachen (1748) nödgade honom att ut-
lemna det. Orubbligt fortsatte han sin väg. Han inblandade sig i de tilltrasslade
förhållandena i Dekkan, besatte Haidarabads och Arcots troner med män, som stodo
i hans gunst, och svingade sig upp till faktisk envåldshärskare öfver södra Indien.
1751 stod han på höjden af makt. Han hoppades åt Frankrike vinna icke blott
Främre utan äfven Bortre Indien. Då ryckte engelsmännen upp sig och funno i
Clive en öfverlägsen försvarare af sin sak. Dupleix var mera diplomat än krigare,
och hemma i Frankrike ledsnade man på de ständiga indiska förvecklingarne. Därför
understödde man förkämpen för sina rättigheter otillräckligt eller alls icke, hvaremot
det britiska kompaniet gjorde betydande ansträngningar och afsände förträffliga trup-
der, framför allt krigsvana svenskar. Därmed var ståthållarens och det franska herra-
väldets öde afgjordt. När engelsmännen segrade vid Trichinopolis, erhöll Dupleix
1754 sitt afsked. Fransmannen hade förstått att ställa sina bragder i riktig belys-
ning och har därför understundom blifvit öfverskattad af sina landsmän. När allt
tages med i räkningen, måste man säga, att han uträttat ett storverk, när man be-
sinnar hans ringa medel och den vacklande grund, hvarpå de hvilade, och när man
känner till att chefen för den franska militära makten, mutad af engelsmännen, af-
undsjukt motarbetade honom. Dupleix har anvisat den väg, på hvilken engelsmännen
kunde gå vidare och kunde göra sig till arftagare af hans arbete. Med den otack-
samhet, som i olyckan är kännetecknande för fransmännen, läto de sin framsynte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
