Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinaviska och ryska koloniföretag utom Europa (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKANDINAVISKA OCH RYSKA KOLONIFÖRETAG UTOM EUROPA. 119
Så mycket skarpare är kontrasten emellan dessa stordåd och det tilltagande för-
fall, som efteråt under medeltiden drabbade moderlandens och hemfolkens sjömakt,
sedan de genom kristendomens antagande blifvit undanryckta från sjöröfveriets loc-
kelser och låtit införlifva sig i den samfällda kulturvärlden. Korstågen bortom Öster-
sjön gåfvo ej samma tillfällen till förkofran som de rikare landens plundring och
rönte en tid bortåt betänkliga bakslag, i det att de angripna hedningarne upplärdes
till täflan med skandinavernas försvagade ledungsflottor. Det gick därhän, att de
södra och sydöstra Östersjölandens kyrkliga och världsliga eröfring, äfvensom det
grundligare kolonisationsarbetet, hemföll till den nedertyska stammen, som i följd
af sina förbindelser med den uppblomstrande handeln och det allt rikare utvecklade
samhällslifvet vid Medelhafvet och Atlanten äfven själf blef i stånd att afgjordt öf-
verflygla de skandinaviska folken i deras skenbart närliggande uppgifter. Hansans
sjömakt behärskade hafven omkring våra kuster och tryckte i mycket sin prägel
äfven på vår politik och kultur. Men med denna tillbakagång i utåt riktad själfstän-
dig handlingskraft stå äfven landens inre bebyggande och uppodling i ett slags nöd-
tvunget samband, och allra längst i norr och nordöst fortskred alltjämt den riksut-
vidgning, som betecknades af lappars och finnars skattläggande och torftiga kyrko-
byars utplanterande, stundom i strid med slaviska pälsjägare och klosterasketer.
Däremot nedsjönk det från Norge och Danmark nästan afstängda Island, vikingar-
nes äldsta nybygd, i fattigdom under främmande handelstryck, och vägarne till Grön-
land och Vinland, där utposterna försvunnit, drabbade af okända öden, glömdes all-
deles bort.
Anlagen till sjöfart voro dock ej helt förkväfda och väcktes åter till lif under
den nyare tidens hårdare makttäflan.
Mödosamt sökte trots splitet med Sverige de danska unionskonungarne, med
stöd af sina fästen och sin proklamerade tullrätt vid Sundet, häfda sitt baltiska her-
radöme mot hanseaterna och begagnade sig därvid af deras tvister inbördes och med
de uppåtsträfvande nederländska städerna, äfvensom med England. Å andra sidan
gjorde Hans och Kristiern II sitt bästa för att uppegga moskoviterna mot såväl Sve-
rige som hansan och att sålunda släppa fram dem till Östersjön mot de germanska
koloniområdena på ömse sidor om Finska viken. Men när ändtligen segern öfver Sverige
syntes vunnen, gafs plötsligt ett uppslag till det samlade Skandinaviens framträdande
såsom en ny kolonialmakt i täflan med de andra på världshafven. Omedelbart efter
Stockholms blodbad befallde konung Kristiern danska och svenska köpmän att, till främ-
jande af de tre rikenas sammanslutning »i evig fred och endräkt», rådslå om bil-
dandet af ett stort gemensamt handelskompani, som skulle öfvertaga äfven Rysslands
utförsel och aflösa den hanseatiska förmedlingen i hela det nordiska varuutbytet
med Västerlandet. Severin Norby skulle göra sig redo att segla till Grönland, och
intyg finnas, som utvisa, att konungen ej heller stod främmande för tanken att uppnå
själfva »Indien», de af spanjorerna upptäckta landen långt ut i väster.
De tre rikenas politiska öden togo en annan riktning. Sverige bröt sig ut ur
unionen med hjälp af hanseaterna, som dock ej länge kunde rosa sig af denna fram-
gång. Deras öfvervikt knäcktes redan under grefvefejden af Sverige och Danmark
gemensamt. Men det var Nederlanden och England, som drogo det största gagnet
af Östersjömakternas strider och därigenom betingade utestängande af hvarandra från
den stora oceaniska samfärdseln. Det blef ej mer än ett nytt förbiskymtande upp-
slag, när Gustaf Vasa, sedan engelsmännen funnit vägen till Dvinamynningen och
de moskovitiska marknaderna, uppdrog åt en fransk hugenottledare att å svenska
kronans vägnar följa dem efter och till och med genom Ishafvet uppdaga farleden
ända bort till det guldskimrande Kataj.
Kampen om Östersjöväldet lade, i synnerhet efter den lifländska ordensstatens
upplösning, ånyo i stigande mått beslag på de starkare grannstaternas krafter. Den
lybska sjömakten stäcktes för alltid i det nordiska sjuårskriget. Polen och Ryss-
land undanträngdes från all betydelse på hafvet, och därmed försvagades äfven deras
förmåga att fasthålla sina anspråk i kustlanden. Så kunde också Danmark och
Sverige på hvart sitt håll förvärfva den bestämmande makten öfver lappmarker och
finnbygder, med öfvervikt för det förra riket vid Ishafvet (definitivt genom freden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
