- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
120

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinaviska och ryska koloniföretag utom Europa (Harald Hjärne)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Knäred 1613), för det senare mot Ryssland, som måste hålla till godo med
uppgörelserna i Tevsina 1595 och Stolbova 1617. Men det baltiska herradömet förblef
utskiftadt emellan de båda skandinaviska staterna, och det var ett lifsintresse för
tidens förnämsta och sinsemellan rivaliserande sjömakter, att denna fördelning måtte
fortfarande bibehållas. Både Nederlanden och England hemtade det mesta af hvad
de behöfde för sina flottors utrustning från Östersjöns kustland och Norge. De måste
råka i ett farligt beroende, om all makt i dessa farvatten och världstrakter samlades
på en enda hand. Men af splittringen kunde de begagna sig antingen tillsammans,
om så befanns lägligt, eller emot hvarandra för särskilda syften.

Huruvida Danmark och Sverige skulle i sin mån kunna deltaga i den koloniala
expansionen utom Europa, berodde därför dels på deras politiska ställning i öfrigt
till de västerländska sjömakterna, dels på intressemotsatser emellan dessa eller inre
partistrider hos någondera af dem.

Kristian IV, som stod på god fot särskildt med England i följd af dynastiska och
diplomatiska förbindelser, kunde (1602) till de afsigkomna hansestädernas nackdel
gifva Köpenhamn, Helsingör och Malmö rätt till handel på Island. Ur detta monopol
utvecklades sedermera det isländska kompaniet (1619), som äfven fick öfvertaga
handeln på norska Nordlanden och Finnmarken. Samme konung privilegierade (1616),
efter holländskt och engelskt föredöme, ett danskt-norskt kompani för sjöfart och
handel på Indien, Kina och Japan, och för säkerhets skull upptogos också holländska
aktieegare däri. Från 1605 till 1619 utsände han flere expeditioner för att lägga
Grönland under danska kronan och uppsöka den nordvästliga genomfarten till Asien.
De misslyckades alla trots djärf kamp mot isar och vintermörker. Något bättre
framgång hade färden till Indien (1618—23), hvarvid äfven holländare, som voro
missnöjda med hemlandets handelsreglementen, lemnade sin medverkan. På Ceylon
visade det sig omöjligt att vinna fotfäste, men på Koromandelkusten upplåts
hamnstaden Trankebar åt danska kronan, och det ostindiska kompaniet fick sålunda en
fast stödjepunkt för sin framtida verksamhet.

Äfven Gustaf Adolf var betänkt på att bereda sitt rike ett rum i kolonialmakternas
led, likaledes med affälliga holländares bistånd. Sådant var det hufvudsyfte,
som utstakades för det vidtutseende »söderkompaniet» (1624). Men det stannade vid
planer och för de ursprungliga afsikterna främmande statskraf, som sammanhängde
med den europiska politikens utveckling och uppslukade det sammanbragta kapitalet.
Axel Oxenstierna försökte efter konungens död återupplifva det svenska företaget
genom att vädja äfven till tyska insatser, men tidsförhållandena gjorde alla
sådana förhoppningar utsiktslösa. Däremot lyckades han, med anlitande af samma
slags holländska sakkunskap, vid den nordamerikanska Delawarefloden grundlägga
en koloni (1639), som sedan anknöts till ett nytt kompani i hemlandet, det västindiska,
och utvidgades till ett ståthållarskap under namn af Nya Sverige (1642). Denna
nybygd och dess svenska befolkning hafva icke saknat sin aktningsbjudande betydelse
för de senare Förenta staternas ursprungshistoria, men dess lifstid såsom svensk
besittning blef kort. Detsamma gällde om den afrikanska koloni (Cabo Corso), som
anlades af det 1649 upprättade Guineakompaniet. Båda gingo förlorade under Karl
X Gustafs krig. Men Nya Sverige, som eröfrades af holländarne 1655, fortfor
åtminstone länge att stå i nära förbindelse med svenska kyrkan.

Den afgörande katastrofen för Skandinaviens kolonialpolitiska framtid kan sägas
hafva inträdt i och med holländarnes och engelsmännens framgångsrika ingripande
(1659—60) mot Karl X Gustafs eröfringsplaner. Endast med varaktigt förenade krafter
kunde Sverige och Danmark trygga sina utsikter att i rätt tid, från ett för
medtäflarne otillgängligt Östersjövälde, utveckla sina betydande förutsättningar till en
fullt oberoende makt på världshafven och i världshandeln. Söndrade måste de finna
sig i att få bevara de mindre förvärf, som i dessa afseenden kunde komma dem till
del på grund af tillfälligtvis gynnande omständigheter och de starkares undseende,
så länge inga viktigare anledningar till motsatsen förelågo.

Så kunde Danmark, genom sina olikartade monopolkompanier, tidtals drifva en
långväga och inbringande sjöfart, tillhandla sig de västindiska öarne St. Thomas och
St. Jean (1672), St. Croix (1733), i början af det adertonde århundradet freda sitt


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:01:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free