Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET. 289
och blifva starkare samt kunna förvärfva större ära i kamp mot vår heliga katolska
tros fiender.» Dessa ord läsa vi ej i ett bref till påfven eller en främmande furste utan
i en förtrolig, tillrättavisande epistel till hans faster. Ordalagen uttrycka fördenskull
säkert hans innersta tanke. Men att han med förstärkandet af den katolska tron åsyftade
icke blott kampen mot de otrogne, visar ett kort efter hans val (i aug. 1519) skrif-
vet bref till Frans I i Frankrike. Häri uppfordrar han konungen att i förening med
honom utrota kätteriet. Han säger icke, hvilket kätteri frågan gällde. Det fanns
vid den tiden blott ett: Martin Luthers. Ett år senare lade Karl de riksföreståndare,
som han under sin frånvaro utsett för Spanien, framför allt varmt på hjärtat, att de
skulle gynna och uppskatta »den heliga inkvisitionen såsom det förnämsta stödet
för vår heliga katolska tro.»
Det kommer ständigt att te sig som en af de märkvärdigaste historiska kompli-
kationerna, att den kejsare, under hvars spira den nya världen lydde, hvilken upp-
täckternas tidsålder först skänkte sin tribut, som rundt omkring sig förnam bruset
från den väldigaste religiösa flodvågs bränningar, med ett ord: hvilken stod på trös-
keln till nyare tiden, - att samme kejsare i sitt religiösa lif ej med så mycket som
skuggan af en tanke öfverskridit medeltidens gräns. Han, den världslige fursten,
var fördenskull en allvarligare, strängare, värdigare representant af denna tid än
hans tids påfvar, hvilkas svagheter och beklagansvärda fel han icke förbisåg, utan att
likväl hans vördnad för institutionen led ringaste afbräck.
Därmed var en gång för alla målet satt för hans kyrkopolitik. Å ena sidan rnåste
han betjena sig af påfvedömet som verktyg för sina världsligt dynastiska syften. A
den andra måste han vara betänkt på en reform af detsamma. Var det sistnämnda
syftet i början ett utslag af hans religiösa samvetsgrannhet, så blef det längre fram
tillika en politisk nödvändighet. Ty endast därest påfvedömet underginge en sedlig
förbättring och återvunne sin kyrkliga uppgift, kunde han våga hoppas tvinga Luthers
anhängare in under detsamma. Som vi redan sett, stod det från första början fast
för honom, att »det lutherska kätteriet» måste underkufvas. Helst skulle han hafva
velat söndertrampa det som en giftig orm. Han skulle hafva gjort det för att upphöja
den kristna religionen, för att öka sitt anseende och icke minst för att vinna Guds
nåd och evig välfärd, om den utomordentligt stora makt, som stod till hans förfo-
gande, hade förslagit därtill. Tillräckligt stark har han alltjämt varit för att mot-
sätta sig det tyska folkets nationella och religiösa kraf och upptaga den stora decen-
nier igenom fortsatta kampen med Martin Luther. Ty Karl V - och icke påfven -
har varit Luthers största fiende - och å andra sidan har Karl V, som nästan
oafbrutet låg i krig med Frankrike och jämsides därmed än med turkarne och
med påfven, än med England och med de tyska furstarne, icke haft någon farligare
motståndare än den wittenbergske munken, hvilken blott förfogade öfver den oan-
senliga makt, som låg i hans ord, hans penna. Under en hel mansålder hafva de två
stått mot hvarandra på valplatsen: den tyske mannen af folket och den kosmopo-
litiske världshärskaren, den nyare tidens skapare och den fastaste förkämpen för den
gamla. Trettiofem år af Tysklands historia hafva fått sin prägel af denna kamp och
dess växlingar. Det är på en gång Luthers och Karl V:s tidsålder. Välsignelse och
förbannelse brottades i afgörandets stund om det tyska folkets själ. Ingendera har
hemburit fullständig seger: förbannelsen var icke i stånd att göra välsignelsen om
intet. Men ej heller välsignelsen, hur rik och stor den än var, kunde fullständigt
förvisa förbannelsen: genom närmare fyra århundraden släpa vi med oss dess onda
arfvedel. Hur länge skall detta ännu vara det tyska folkets lott?
Redan hade den påflige nuntien, den lika nitiske som sluge och skicklige Ale-
ander, vågat på tysk mark, i Köln, Mainz och Trier, bränna Luthers skrifter.
Han påyrkade, att Karl, i likhet med hvad som redan skett i Nederlanden, också i
Tyska riket af egen maktfullkomlighet skulle anbefalla bannlysningsbullans verk-
ställande. Kejsaren trodde sig likväl icke böra handla utan ständernas hörande,
hvilka han redan i januari 1521 inkallade till sin första riksdag i Worms, Men den
Världshistoria IV. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
