- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
320

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
de; de kunde då icke längre skinna och förtrycka». Man bör veta - så heter det
här vidare i denna skrift, för öfrigt tillegnad en furste, hertig Johan af Sachsen -r
»att från världens begynnelse en klok furste är en ganska sällsynt fågel och en
from furste än mera sällsynt. De äro gemenligen de största narrarne eller de ar-
gaste skurkarne i världen». Men som det står i psalmen (Psaltaren 107, 40), Gud
skall »utgjuta förakt öfver dem». Ty »gemene man blir förståndig, och furstarnes
plåga går därför våldsamt fram bland pöbeln, och det är fara värdt, att den icke
skall kunna stäfjas; furstarne må alltså bete sig furstligt och åter gripa sig an med
att regera varsamt och förnuftigt. Man skall icke, man kan ej, man vill icke längre
fördraga edert tyranni och öfvermod. Käre furstar och herrar, förstån att rätta eder
härefter, Gud vill icke mer tåla det. Det är nu icke längre som i forna tider, då I
drefven och jagaden människorna som vilda djur». Idel ord, hvilka, lösta ur sitt
sammanhang, endast kunde verka upphetsande. Men just precis samma ton anslår
Luther också här mot furstarne. Ingen annan än dem har man upproret att tacka
för, i synnerhet biskoparne, hvilka ännu alltjämt rasa mot evangelium; »dessutom
- så tilltalar han dem - »uträtten I uti eder världsliga styrelse ej annat än det,
att I skinnen och beskatten för att lefva i prakt och högmod, tills den fattige menig
man hvarken kan eller vill längre fördraga det». Böndernas satser äro, om de
också nästan alla afse deras egen välfärd, likväl rimliga och berättigade, i synnerhet
den första, i hvilken de begära att få höra evangelium. »Däremot kan och skall
ingen öfverhet handla. Ja, öfverheten skall icke förhindra, hvad enhvar vill tro och
lära, det må vara evangelium eller lögn; det är nog, att den förhindrar, det uppror
och ofrid förkunnas».
Hur mycket mildare talar icke Luther till bönderna, ehuru äfven här hans språk
ställvis färgas af lidelse. Redan tilltalsordet visar, att han har för afsikt att gent-
emot dem gå fram med lampor. Statsbiblioteket i Miinchen förvarar originalet till
denna skrift af Luthers hand, hvilket legat till grund för dess första tryck. Det
består af aderton kvartsidor. Den fasta, jämna handstilen förråder i sina fina, sir-
liga linier ej något spår af sinnesrörelse. Men väl hafva dessa blad att uppvisa en
mängd små förbättringar. Så har Luther, i det han vände sig till herrarne, öfver-
korsat det tilltalsord »kära (herrar)», som flutit honom ur pennan. Omvändt har
han, när han öfvergick till bönderna, satt in ett »kära vänner». Så kallar han dem
i fortsättningen upprepade gånger, därjämte »kära herrar och vänner», »kära herrar
och bröder» eller helt kort »kära bröder». Också sådana vändningar som: »det är
min vänskapsfulla, broderliga bön» eller: »våren i all vänskap varnade» möta vi
endast här.
Framför allt gifver Luther dem utan omsvep rätt däri, att de furstar och herrar,
hvilka förbjuda förkunnandet af evangelium och på ett outhärdligt sätt förtrycka
människorna, väl hafva förtjenat/att Gud störtar dem från tronen. Men det rätt-
färdigar icke böndernas företag. De kalla sig en kristlig förening och vilja handla i
enlighet med den gudomliga rätten. De föra dock Guds namn med orätt. Ty de
gripa till svärdet och resa sig upp mot öfverheten, vilja vara domare i egen sak
och hämnas, hvilket icke blott är emot kristlig utan äfven mot naturlig rätt och all
billighet. De taga makten från öfverheten d. v. s. det bästa, som den eger, och
trampa därmed Guds ord under fötterna. Ty den kristliga rätten, som de taga till
förevändning, känna de alls icke. Den kristnes rätt är nämligen - såsom Luther
till följd af sin bristande historiska uppfattning af Jesu sedliga föreskrifter i bergs-
predikan säger - »att icke stå det onda emot, icke gripa till svärdet, icke försvara
sig, icke hämnas utan tåla, tåla». I stället för detta vilja de rent af eröfra evan-
gelium med knytnäfvarne. De vilja hjälpa evangelium och se icke, att de i högsta
grad hindra och undertrycka det. Fördenskull böra de lägga bort det kristna nam-
net. »Det kristna namnet, det kristna namnet, säger jag, låt det vara i fred och gör
det ej till ett skamligt täckelse för edert otåliga, ofördragsamma, okristliga företag;
jag vill icke hvarken utlemna eller unna eder det utan af all min kraft i ord och skrift
frånrycka eder båda, så länge en puls slår i min kropp». Vilja de emellertid lik-
väl fortfarande bära det kristna namnet, »välan, så kan jag icke förstå saken på
annat sätt, än att den gäller mig, och måste räkna och anse eder för fiender, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:47 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free