Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
med ännu större raseri for reformatorn ut mot bönderna, så snart de i den gudom-
liga rättfärdighetens och evangeliets namn öfvergingo till våldshandlingar och blods-
utgjutelse. Den undervisning och den välmenta maning till fred, hvarmed han slöt
sin skrift, kommo för sent. Händelserna hade gått dem i förväg. Hans maningsrop
kan väl knappast hafva nått fram till Sydtyskland, innan därifrån det budskapet redan
kommit honom till hända, att bondehärarne under mord och plundringar trängde
framåt, under det att han samtidigt på närmaste håll måste bevittna, huru äfven
här upprorsrörelsen, underblåst af »ärkedjäfvulen i Muhlhausen», i blindt ursinne
rasade och landet hotade att störta i ett outsägligt fördärf. Då tryckte honom vreden
och medlidandet ännu en gång pennan i handen, och med fruktansvärd vältalighet
manade han i stormande, nästan vilda uttryck furstarne till kamp »mot böndernas
mordiska röfvarskaror», såsom flygbladets titel lyder.
Luther låter därvid leda sig af följande tanke, som vi i början af dessa blad
finna uttalad. En upprorsmakare är efter kejserlig rätt förklarad i akt, så att enhvar
kan lägga hand på honom och därvidlag handlar rätt, »likasom, när eldsvåda
utbryter, den som först kan släcka, är den bäste». Äfven upproret är en eld, en
stor vådeld, som antänder och ödelägger ett land, går med mord och blodsut-
gjutelser fram däröfver och uppfyller det med änkor och faderlösa. »Fördenskull
bör här hvem helst, som kan, sönderslå, döda och sticka ned hemligen (d. v. s.
efter tidens talesätt: hvar och en för sin enskilda del) och offentligen» (såsorn
öfverheten gör). Men förnämligast är det dock öfverhetens plikt att här ingripa,
och hufvudsyftet med denna lilla skrift är att »upplysa dess samvete». Vi skola snart
se, hvarför en dylik upplysning i själfva verket var af nöden. Luther skiljer mellan
den mot evangelium fientliga öfverheten och den »kristliga, som fördrager evangelium».
Om den förstnämnda »utan föregående erbjudande af rätt och billighet» vill straffa
bönderna, så kan han icke frånkänna den rätten därtill. Men den kristliga öfverheten,
hvilken skall anse detta straff, som brutit in öfver den, såsom välförtjent och foga sig
efter Guds vilja, är förpliktad att undfly hvarje sken att vilja göra bönderna orätt och
gentemot dem »rikligen erbjuda sig att öfva rätt och billighet». Men när detta icke
båtar till någonting, måste öfverheten i kraft af sitt ämbete »flux gripa till svärdet»
i stället för att genom obehörig skonsamhet göra sig skyldig till alla de mord och
allt det onda, som skurkarne begå; »öfverseende och barmhärtighet» vore fördenskull
icke här på sin plats. Till den ändan bör öfverheten lugnt och »med godt samvete
slå till, medan den förmår röra en muskel»; den kan göra det med godt samvete,
just emedan den handlar såsom representant för Gud, som förlänat den svärdet.
Den furste, som därvid låter sitt lif, han dör i lydnad för Guds befallning, under
utöfvande af sitt ämbete, »Slika underliga tider äro nu för handen, att en furste
kan bättre förtjena himmelriket med blodsutgjutelse än andra med böner.» Men
ännu ett skäl borde drifva öfverheten till att raskt och kraftigt gripa in: förbarmandet
med de »stackars fångna bland bönderna» d. v. s. »de många fromma män-
niskor», hvilka mot sin vilja af bönderna tvungits att sluta sig till deras förbund.
»Därför, käre herrar, befrien, rädden, hjälpen här, förbarmen eder öfver de stackars
människorna, sticken ned, slån, döden här, hvem helst som kan. Låter du därvid
ditt lif, väl dig, en saligare död kan du aldrig vinna. Ty du dör i lydnad för Guds
ord och befallning och i kärlekens tjenst.»–––-
I den föregående skriften funno vi Luther stå på höjden af sin reformatoriska
kallelse. Har han nu här månne störtat ned från densamma? Har lidelsen för-
blindat hans ljusa ande?
Man har ofta funnit den skillnad, som uppenbart förefinnes mellan bägge skrif-
terna, öfverraskande, ja till och med ordat om en frontväxling från Luthers sida.
Förvisso, i den första skriften stod han med sina sympatier på böndernas sida, i
synnerhet då de »erbjudit sig till rätt och bättre undervisning». Men gaf han dem
icke redan då till känna, att han måste anse dem för sina fiender, om de framhärdade
i att bära det kristna namnet i sin sköld? Na hade de höjt upprorsfanan. En
upprorsmakare var redan i hans ögon en »djäfvulens lem» och »helvetsbrand»; de
försvarade till på köpet sitt uppror »med evangelium». Måste han icke då betrakta
dem som fiender? Han kunde ju också ej blunda för det faktum, att den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
