Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
En fråga ligger då emellertid nära till hands: Huru föll reformatorn öfver hufvud
på den tanken att mana furstarne till kamp? Efter sin egen uttryckliga förklaring hade
han ju tagit till orda endast i egenskap af »evangelist», som en, som »har att
befatta sig med den gudomliga skriften». Äfven denna gång ansåg han sig stanna
helt och hållet inom sina gränser: han ville draga försorg om furstarnes, nämligen
de »kristliga» d. v. s. sina egna furstars, samveten. Vårt spörsmål blir sålunda:
Var den förhandenvarande situationen verkligen sådan, att Luther däraf kunde
hemta anledning att för sina furstar förkunna, hvad som vore deras rätt och plikt?
Svaret härpå skall gifva sig själft, när vi nu - innan vi öfvergå till revolutionens
följder - kasta en flyktig blick på krigets förlopp.
De upproriske i Öfre Schwaben förfogade redan i februari 1525 öfver väldiga
härmassor, enbart Baltringerskaran anslås till bortåt 30,000 man. Likväl inläto de
sig till sin skada i förhandlingar med det schwabiska förbundet, denna gamla för-
ening af furstar och städer i sydvästra Tyskland, hvilken förnämligast afsåg att upp-
rätthålla landsfreden. Detta förbund sökte härigenom endast vinna tid. Ty trots
den mer än halfårslånga frist, som förflutit sedan de första oroligheterna, var ingen
rustad. Först i slutet af mars kunde en af schwabiska förbundet uppsatt här under
ledning af Truchsess Georg von Waldburg gå till anfall. Redan den 4 april vann
den nära den lilla staden Leipheim en lätt seger öfver en större skara bönder. Men
någon afgörande framgång vann emellertid förbundshären ej under hela april månad.
Och ännu efter flera veckor var det den enda här, som stod i fält Icke förrän sista
dagarne i april ryckte också den dådkraftige landtgrefven Filip af Hessen ut med sina
väpnade ryttare för att återställa lugnet vid sina gränser. Nästan undantagslöst
blefvo såväl furstar som herrar öfverraskade till följd af att upproret så snabbt spred
sig öfver halfva Tyskland. Hoptals underkastade sig grefvar och mindre herremän,
andliga och världsliga, bönderna, i det de gingo in på de tolf artiklarne. »Det är
väl några utgamla adelskäringar och redan döda,» skrifver hånfullt Leonhard von
Eck, och ännu vid midten af april klagar han bittert öfver »det stora förskräckliga
klenmodet» hos alla öfverordnade: »Till följd häraf är i dessa saker det största
kriget att bibringa öfverhetspersonerna ett manligare sinnelag». Han hade rätt. Äfven
bland furstarne kunde många för ögonblicket värja sig gentemot upprorsmännen
endast genom att ingå fördrag med dem. Så t. ex. biskoparne af Speier och Bam-
berg, koadjutorn i Fulda och abboten i Hersfeld; ja, till och med ärkebiskopen af
Mainz och kurfurst Ludwig af Pfalz liksom markgrefve Filip af Baden slogo in på
samma väg. »I början af maj» - så har Egelhaaf kort och träffande målat situa-
tionen - »erbjöd Tyskland en obeskriflig anblick. Öfverallt var upprorsrörelsen
segerrik eller, om den ett ögonblick dukat under, i förnyadt uppflammande; midt
i de skummande vågorna stodo ännu enstaka, såsom den gamla ordningens pelare, det
schwabiska förbundets, landtgrefvens af Hessen och några andra furstars härar;
Wiirzburgs slott ansattes allt hårdare dag för dag; ett nederlag för endera af arméerna
kunde få oöfverskådliga följder, enär då också de andra härarne svårligen längre
skulle kunna hålla stånd mot de bondeskaror, som sedan, efter allt att döma, skulle
förena sig med hvarandra.»
Också i Thuringen, från Eichsfeld ända till Harz, gick det, som vi redan känna
till, just i dessa dagar vildt till. Den förhärjande skaran vältrade sig fram från
kloster till kloster, från slott till slott. Ej mindre än sjuttio kloster hafva vid den
tiden sjunkit i ruiner.
Äfven här föreföll det, som om hvarje bålverk saknades. Kurfurst Fredrik, en
fredens man, var sjuk och svag, sitt slut nära. I midten af april hade han brutit
upp från söder för att bringa hjälp. Få dagar, innan stormen bröt ut i hans eget
land, var han af den meningen, att han och hans broder gjorde väl i att ej taga
del i upprorets våldsamma undertryckande: måhända har man gifvit de stackars
människorna orsak till resningen, »synnerligen med Guds ords förbjudande». »Så
betungas de stackars utblottade på flerfaldigt vis af oss världsliga och andliga myn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
