Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
han är mätt och fall och kom-
mer till väldet?» »Åsnan måste
hafva stryk, och pöbeln måste
styras med kraft». Man vore
nästan frestad att säga: det
var en abstrakt princip, som
han härmed framställde, un-
der det likväl hans personliga
uppträdande framdeles som
hittills visar honom full af med-
lidande och förbarmande med
Luthers sigill.
Den besvikelse, hvilken deras missuppfattning af den nya religiösa förkunnelsen
beredt dem, uppfyllde dem endast alltför ofta med förbittring. Ja, här och där,
i synnerhet i Timringen, förföllo bönderna i sin halsstarrighet till ett slags religiös
likgiltighet, hvilken efteråt blott långsamt kunde öfvervinnas af den evangeliska kyrkan,
och fattades tillika af stark personlig motvilja, ja till och med hat mot reformatorn,
hvilken, utgången som han var ur deras eget stånd, efter deras mening skamligt
lemnat dem i sticket.
Men också Luthers stämning har till följd af bondeupproret blifvit en annan.
Hans glada tillit till folkets breda lager, som redan rubbats genom oroligheterna
under hans hemliga vistelse på Wartburg, vek nu för den insikten, att den oför-
ståndiga massan, »pöbeln», »herr Omnes», måste hållas fast och säkert i tygel. Ett
ord, som han påträffade i en af de apokryfiska böckerna i Gamla Testamentet:
»Till åsnan hör hans foder, börda och gissel» (Jesu Syraks bok 33,25), det ansåg
han sig tvungen att tillämpa på den stora hopen. »Finnes det något råare än den
galna pöbeln och bonden, när
~" alla förtryckta, fattiga och nöd-
lidande. Det slår in till punkt
och pricka. Men genom detta
yttre beteende kullkastas ännu
icke nämnda grundsats, så myc-
ket mindre som numera också
hans hittillsvarande förtroende
till Guds ords segerrika kraft
lidit något afbräck. Ej som om
han öfver hufvud skulle hafva
förtviflat härom; men han hade
nu gjort sig förtrogen med tan-
ken, att förkunnandet af evangeliet endast långsamt skulle vinna terräng. Denna resigna-
tion trädde i stället för de alltför djärfva förhoppningar, hvilka besjälat honom i reforma-
tionens vårtid. Det innebar säkerligen å ena sidan en förlust men var å den andra en
vinst. Ty Luthers handlingskraft har icke i minsta grad blifvit lidande ai att han fram-
deles såg realistiskt på tingen, sådana de voro. Tvärtom, så vidt detta öfver hutvud
var möjligt, hafva hans kraft och nitälskan ytterligare ökats för att numera där, hvarest,
såsom han klagar, Tysklands tillstånd var jämmerligare än någonsin förr, rödja
undan det grus, som revolutionen vräkt samman, och sedan under stilla, flitigt
arbete bygga på den afröjda grunden. Hur obrutet emellertid hans mod var, fram-
gick just då af en reformatorns handling. Midt i förvecklingarnes tid - i första
hälften af juni - förverkligade han för sin person en betydelsefull del af sin nya
sedliga världsåskådning, i det han, till öfverraskning till och med för sina närmaste
vänner, just vid denna tid trädde i äktenskap för att dämpa öfvermodet hos »papislerna»,
hvilka redan ansågo sig hafva vunnit spelet.
All världen till trots! Det var hans lösen också vid detta steg, hvilket skulle
gifva hans förvånade samtida tillfälle att se den starke, oböjlige mannen, kämpen
af heroisk vild kraft, såsom sin »herr Käthes» finkänslige och humoristiskt anlagde
tjenare och sina barns barnslige lekkamrat.
All världen till trols! Det kunde man sätta som motto öfver reformatorns
historia år 1525. När Luther en gång- den 10 december 1520 - brände sina skepp,
då hade fältropet: »Här Kristus, där Antikrist» drifvit honom liksom besinningslöst
framåt. När han ett par månader senare inför kejsare och rike bekräftade sitt
hjältemod, då bars han icke blott af en orubblig öfvertygelses makt utan tillika af
den offentliga opinionens flodvåg. Och nu? Han når nu höjdpunkten af sin storhet.
Först nu stod han, gifvande ej ett uns af sin princip till pris, liksom fyrtornet i
hafvet, hvilket, på alla sidor ombrusadt af bränningar, oförvillad t genom natten ut-
sänder sitt ljus.
Fanns då ännu någonting, som kunde hota hans verk? Oaktadt de mångfaldiga
förlusterna, kunde reformationen anknyta sig till tingens ordning före revolutionen
och nu gripa sig an med lösningen af den uppgift, hvilken, såsom vi tidigare sett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
