- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
331

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KARL V, MAKTERNA OCH RIKET FRÅN 1525 TILL 1532. 331
Samma månad öppnades i Tyskland en riksdag, på hvilken segraren från Pavia
nu till sist tänkte genomdrifva det strängaste utförandet af ediktet i Worms. Det
var riksdagen i Speier. Med starkaste eftertrycklighet hade han redan i en regerings-
order från Sevilla (af den 23 mars) inskärpt genomförandet af beslutet i Worms.
Detsamma gjorde han nu i riksdagspropositionen, hvilken i nödfall framställde kraf
på användande af våldsmedel. Han räknade vid denna riksdag på handlingskraftigt
understöd af ett flertal, så mycket mera som redan sommaren 1525 äfven nordtyska
furstar, efterliknande tillvägagåendet i Regensburg, i Dessau hade ingått ett förbund
»mot de lutherske»; de förbundne utgjordes af de hohenzollerska bröderna, kurfur-
starne af Brandenburg och Mainz, hertig Georg af Sachsen och två hertigar af
Braunschweig. I följd häraf hade de närmast hotade evangeliske furstarne, af Sach-
sen och Hessen, enat sig om ett försvarsförbund i Torgau, hvilket omedelbart före
riksdagens öppnande ej obetydligt vuxit genom tillslutning af andra nordtyska furstar,
så att nu ett visserligen litet men fast sammanslutet evangeliskt parti stod färdig-
bildadt gentemot de förbundne i norra och södra Tyskland. Kunde man då
på grund af trycket från den offentligt uttalade kejserliga viljan för innevarande
riksdag vänta sig annat än en skarp sammandrabbning mellan båda partierna?
Emellertid har öfverraskande nog riksdagen i Speier tagit ett helt annat förlopp.
Var det bildandet af motförbundet, som gjorde intryck på de gammalkyrklige, åstad-
kom vidare öfvervägandet, att kejsaren, som just invecklats i ett nytt, farligt krig,
för närvarande ej vore i stånd till ett så våldsamt genomförande af sin vilja -
alltnog, en försonlig stämning gjorde sig här gällande; man ville skapa lugn och
endräkt i det inre och till den ändan undanrödja missbruken. Så dömde t. ex.
kurfursten af Pfalz, om hvilken likväl det bayerska sändebudet rapporterade till sitt
hof, att han »kristligt» utlät sig, att orsakerna till det underkufvade upproret vore
icke blott de upphetsande predikningarne utan i än högre grad missbruken, först
och främst de andliges; han ville öfver hufvud taget icke, att ediktet i Worms toges
under öfvervägande; om man af hänsyn till kejsaren icke helt och hållet kunde
kringgå det, erfordrade det i alla händelser en ansenlig inskränkning. Riksdagen
dristade sig djärft att ännu en gång fatta det högsta målet i sikte: att öfvervinna
tvedräkten genom upprättandet af en för alla gemensamt gällande religionsordning.
Ett utskott af furstekollegiet åstadkom ett reformationsförslag, hvilket med hänsyn
till den omständigheten, att det härrör från anhängare af den gamla kyrkan, utan
tvifvel förtjenar beaktas. Det var visserligen utom all fråga ett af halfhetens
anda ingifvet lappverk, därigenom att det å ena hållet tog måhända alltför mycket,
å det andra säkerligen icke gaf tillräckligt. Likväl skulle den tingens ordning, som
här ställdes i utsikt, som ett provisorium hafva kunnat få en utomordentlig betydelse.
De evangeliske voro också ej obenägna att med gillande acceptera denna ordning
såsom ett slags afbetalning. Med all rätt. Så långt vi förmå bedöma saken, skulle
den endast hafva utgjort en stadga för ett öfvergångsstadium och till följd af de evan-
geliska öfvertygelsernas växande betydelse i riket hafva ledt till en utkristallisering i
rent evangelisk anda af de kyrkliga förhållandena.
Detta uttalande var emellertid blott ett symptom af stämningen jämte många
andra, hvilka framträdde i slutet af juli. De visade tydligt, att bland riksständerna
så småningom en pluralitet bildats, som var besluten att rädda nationens enhet
genom verkliga reformer och partiell tolerans af de religiösa nyheterna. Med rätta
framhäfver Friedensburg, hvilken vi hafva att tacka för den grundligaste framställ-
ningen af denna riksdags historia, »att Luthers anhängare af flertalet bland riksständerna
icke längre betraktades såsom kättare utan som kristne, att således det, som låg
mellan dem, icke ansågs längre såsom ovillkorligen skiljande.» Man hängaf sig
åt hoppet att redan under innevarande riksdag kunna uppnå, hvad man för två år
sedan uppställt som mål för den tillärnade nationalförsamlingen. I denna anda af
försonlighet knöt man medvetet åter vid på den punkt, där sommaren 1524 tråden
afslitits till följd af kejsarens rättsvidriga framfart - i förbigående sagdt, bästa be-
viset för att bondeupproret, hvars dåliga följder man ofta öfverdrifvit, alls icke
ofördelaktigt inverkat på de evangeliskes politiska läge.
Åter stå vi här vid ett stort moment i den tyska historien. Ännu en gång uppen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:01:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free