Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
barade sig för nationen, såsom Ranke tecknar läget »möjligheten att i den viktigaste
angelägenhet, som kan upptaga människans själ, bevara den nationella enheten.»
Ånyo omintetgjordes likväl denna möjlighet till följd af Tysklands öde att vara
fjättradt vid en främmande härskare; än en gång vardt Tyskland förvägradt att följa
sina egna syftemål.) l , " ,
I det ögonblick, då riksdagen stod i begrepp att i dagens stora brännande fråga
undandraga sig kejsarens öfverhöghet, framlade de kejserliga kommissarierna, med
ärkehertig Ferdinand i spetsen, en dittills hemlighållen biinstruktion från sin här-
skare, hvilken föreskrift i de bestämdaste ordalag förbjöd någon som helst behandling
af trosfrågan.
Visserligen egde ständerna nog -själfaktning att icke ställa sig det spotska förbudet
till efterrättelse. Men flertalet miste modet att medverka till upprättandet af en
enhällig religionsordning. De evangeliske måste vara tillfreds med att motståndarne
icke voro betänkta på att genom ett majoritetsbeslut bruka våld mot dem, utan tvärtom
- inför den rena omöjligheten alt i detta »sällsamma, svåra tidsskede» genomföra
ediktet i Worms - bjödo handen till denna kompromiss, som förlänat nämnda riksdag
dess berömmelse.
Den bestod i det enhälliga beslutet, att, intill dess ett allmänt koncilium i religions-
angelägenheterna inkallades, hvarje riksstånd skulle så förhålla sig, som en och hvar
hoppades och tilltrodde sig att kunna stå till ansvar för inför Gud och kejsaren.
Den historiska betydelsen af detta beslut ligger i öppen dag. Det har icke
blott, såsom man på senare tid trott, tjenat som utgångspunkt för inrättandet af
evangeliska landskyrkor, utan därjämte - denna Rankes uppfattning står ännu
orubbad kvar - skapat den riksrättsliga grundvalen för nämnda territoriella bildningar.
Nödsakadt att i sitt trångmål prisgifva sin enhet, sköt riket ordnandet af religions-
angelägenheterna ifrån sig och lade denna börda på ständernas skuldror. Ty det
lemnade åt dessas religiösa liksom sedliga öfvervägande att efter eget skön inom
sina respektive områden antingen upprätthålla den gamla kyrkan eller följa sin evan-
geliska öfvertygelse. I så måtto blef i själfva verket från rikets sida evangelium
frigifvet. Hade man verkligen på något håll kunnat misstaga sig angående styrkan
och innebörden af det ansvar, som här öfvertagits af de särskilda riksständerna?
De evangeliska furstarne och städerna visste mycket väl, hvad det hade att betyda
för dem, när de främst satte ansvaret för sitt görande och låtande inför Gud, och
underordnade ansvaret inför kejsaren, i händelse af konflikt mellan båda instanserna
det förstnämnda. Ur det religiösa samvetet hade reformationen en gång framgått,
till det religiösa samvetet hos de riksständer, som skänkt den sitt bifall, vardt den
nu hänskjuten - i sanning ingen dålig utväg, som man här tillgrep, när det visade
sig omöjligt att lösa denna sak som en nationens angelägenhet! Liksom Luther
alltsedan riksdagen i Worms, kejsaren till trots, fasthöll vid sin öfvertygelse, så
hade de evangeliska ständernas religiösa samvetsgrannhet att framgent bestå sitt prof,
eventuellt jämväl i motsats till kejsaren - i den politiska situationens nöd och
trångmål. Så var fasthållandet vid evangelium midt i de världsliga intressenas kamp
i sista hand trons sak: mod och förtröstan egde i religionen sin fasta ankargrund.
Tillsvidare behöfde de evangeliska ständerna visserligen icke hysa någon fruktan
för kejsaren. Det drog påfven försorg om. De kunde i lugn och ro gripa sig an
med att nydana de kyrkliga förhållandena i sina territorier d. v. s. upprätta nya
evangeliska kyrkor. Det var en uppgift, hvars storhet och vansklighet ingen skall
misskänna. I färd med att skrida till uppbyggandet af något nytt måste man fram-
för allt rödja undan medeltidens grus ocb spillror: att rensa lära och kyrkobruk
från den gamla papistiska surdegen och aflägsna en stor del af det gamla katolska
prästerskapet, som till följd af sedligt förfall och krass okunnighet var odugligt för
de nya uppgifterna. Och hvilket öfverflöd af positivt arbete förelåg icke i präster-
nas handledning, gudstjenstens ordnande, ungdomens såväl som det omyndiga folkets
undervisning och sedliga uppfostran, för att icke tala om det finansiella säkerstäl-
landet af sockenkyrkor och skolor genom en planmässig fördelning af kyrko- och
klostergods, hvarefter enhvar - ej minst adeln - begärligt fikade.
I det de territoriella myndigheterna, genom att tillmötesgå ett af tidens trångmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
