Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
- landsknektar, hvilka hörsammat den store fältöfversten Georg von Frundsbergs
maning. - Han, hvars hela håg var inriktad på Rom, på att tukta påfven, hade
kunnat föra dem endast till Bologna. Här hade hans hjältebana fått ett tragiskt
slut. När han, »landsknektarnes fader», i hvars hand de annars voro mjuka som
vax, förgäfves genom en hänvisning till Roms skatter försökte stilla ett från spanjo-
rerna utgående myteri bland sina »barn», hvilka stormande fordrade den sedan länge
innestående solden, hade han träffats af ett slaganfall, en händelse, som för öfrigt
raskt bragte landsknektarne till besinning. - Utom af tyska landsknektar bestod
skaran af spanjorer och italienare. Tyskar och romaner - alla drefvos på samma
sätt framåt af det dubbla uppsåtet att hämnas sin herre på den trolöse påfven och
hålla sig skadeslösa - på bekostnad af den eviga stadens rikedomar - för den
innestående solden och outsägliga umbäranden. På aftonen den 6 maj var staden
i deras händer - endast med undantag af San Angelo, dit Clemens VII tagit sin
tillflykt. Torrt och fåmäldt berättar en af befälhafvarne för landsknektarne (Sebastian
Schärtlin von Burtenbach) i sin lefnadsbeskrifning: »Den 6:te dagen i May hafva vi
med storm intagit Rom, omkr. 6,000 man däri ihjälslagit, plundrat hela staden, i
alla kyrkor och of van marken tagit, hvad vi funnit, afbränt en stor del af staden».
Vi ega en mängd utförliga skildringar, hvilka åskådliggöra för oss, hvilket oerhördt
mått af elände, som gömmer sig bakom dessa få rader. Den stad, till hvilken jordens
skatter flutit samman i omätligt högre grad än i hvarje annan, såg sig nu under
den långa tiden af åtta dagar prisgifven åt plundring. Men efter den tidens krigs-
rätt utgjordes bytet ej blott af gods och egodelar utan också af Roms olyckliga
invånare. Och för hvilka marter, hvilka outsägliga misshandlingar voro de icke
utsatta - ännu mera i de omänskliga spanjorernas och italienarnes våld, än när de
föllo i de druckna, likväl ofta godmodiga tyskarnes händer. Mest fruktansvärda
voro kvinnornas lidanden, de förnämaste romarinnorna ej undantagna. Kvalfulla dagar
genomlefde i synnerhet jämväl de höga prelaterna. Kardinal Cajetan, den där lega-
ten, som 1518 i Augsburg hade spelat rollen af Luthers domare på ett så högtraf-
vande sätt, söm om han suttit på påfvens stol, rycktes nu af de tyska landsknek-
tarne genom gatorna, »än framdrifven med sparkar, än omkringburen med en bärare-
mössa på hufvudet», tills han hos växlare eller vänner lyckats uppbringa sin löse-
penning. Och hans öde var på långt när ej det värsta. Det var förbi med alla de
förnämes och stores prakt, dessa, som ansett sig för världens herrar! »Sargade och
höljda i trasor», yttrar staden Roms senaste historieskrifvare, Ferdinand Gregorovius,
»vankade de omkring på gatorna eller lågo på sträckbänken eller betjenade det råa
krigsfolket såsom kockar, stalldrängar, vattenbärare i sina egna utplundrade palats.»
Hur det en månad efter stormningen såg ut i staden, berättar oss som ögonvittne
en spanjor: »I Rom, kristenhetens hufvudstad, ringes det icke i någon klocka, ingen
kyrka öppnas, ingen mässa läses; det finnes hvarken söndag eller högtidsdag. Köp-
männens rika handelsbodar äro stall för hästar; de härligaste palats äro ödelagda,
många hus nedbrända; dörrar och fönster i andra hus sönderbrutna och bortsläpade;
gatorna förvandlade till gödselhögar; fruktansvärd är stanken från liken; människor
och djur få samma begrafning. På torgen stå tätt med bord, hvarpå man kastar
tärning om stora högar med dukater. Luften är full af hädelser. Jag vet icke,
hvarmed jag skall förlikna det annat än med Jerusalems förstörelse. Nu skönjer
jag Guds rättvisa, han som ingenting förgäter, om han också kommer sent. I Rom
bedrefvos helt öppet alla synder: simoni, afgudadyrkan, hyckleri och svek. Så kunna
vi väl tro, att detta ej kommit genom en slump utan genom Guds dom.»
Syndapölen Roms öde en gudsdom - denne spanjor var icke ensam bland sina
landsmän om en dylik dom. Något liknande, likväl helt lutherskt, tänkte tyskarne.
De trodde sig själfva hafva utfört en synlig gudsdom: Gud själf hade genom tusen
faror ledt dem säkert öfver Alperna fram mot Rom för att med sin doms blixtstråle
drabba Antikrist; den, som själf upphöjt sig till Gud på jorden, var nu genom den
nitälskande Gudens makt nederlagd. Men också de ofvannämnda spanjorerna, af en
allvarligare religiositet och strängare sedlighet än italienarne, kunde säga sig, att de
och deras kejsare af Gud brukats som tuktoris för det lättfärdiga påfvedömet.
Verkan af denna tuktan har icke uteblifvit. Den af den kejserliga armeen utförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
