- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
468

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

468 H. VON ZWIEDINECK -SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
med uppoffrande af sin vänstra underarm återvunnit sin hälsa och var nu villig
att i Generalstaternas tjenst vid Mansfelds sida tjenstgöra som generallöjtnant. Ligan
å sin sida sände ett antal regementen norrut, lät besätta Paderborn och utsträckte
sin stridslinie ända till grefskapet Mark och hertigdömet Berg. Så stod man redan
på krigsfot mot hvarandra vid Weser utan att likväl synnerligen mycket önska kampen,
när vid rikets sydgräns upproret i Veltlin bröt ut.
Midt emellan Edsförbundet och det habsburgska grefskapet Tyrolen hade ett egen-
domligt statssystem utbildat sig, »de tre förbundna», hvaraf »det grå förbundet» gifvit
namn åt våra dagars kanton Graubiinden. Dess invånare utgjordes af ett tappert, krigs-
lystet folk, som med Frankrike afslutat en traktat angående levererande af trupper
men för öfrigt bevarade sitt oberoende, icke minst gentemot Spanien. När de till
det öfriga lagt också Veltlin, den fruktbara Adda-dalen ända till Como-sjön, behärskade
de vägen från Milano till Konstanz och Innsbruck. Denna erhöll alltjämt större
strategisk betydelse, ju viktigare förflyttningen af trupper från Italien till Tyskland
och omvändt blef för de båda habsburgska världsmakterna. Spanien egde talrika
anhängare, spioner och betalta agenter i Veltlin, där den katolska religionen nästan
uteslutande härskade. Motsatt förhållande rådde hos »de förbundna».
Då den spanske guvernören i Milano, grefve Fuentes, omedelbart efter Jacques
Pierres bekanta sammansvärjning i Venedig tillät sig olika slags öfvergrepp och för
de spanska truppernas räkning fordrade obetingad rätt till genomtåg, måste republiken
upptaga denna angelägenhet mycket allvarsamt, så mycket mera som man hos Tyrolens
styresman, den orolige ärkehertig Leopold, kunde förutsätta stor benägenhet att i
förening med Fuentes åstadkomma en Impresa.
l juli 1620 framkallade blodbadet i Veltlin, som inledts af Jakob Robustello och
för hvilket under en natt 350 protestanter föllo offer, kriget mellan de »förbundna»
och Veltlin, hvarvid det sistnämnda både öppet och i hemlighet understöddes af Spanien
och Österrike. Striden afslutades genom det i januari 1622 afslutna förbundet i Milano,
hvarigenom Spanien erhöll rätt att besätta Veltlin och ärkehertig Leopold fick samma
rätt i det Zehngerichtsbund, som gränsade till Vorarlberg. Venedig insåg för sent
den stora fara, hvari det försattes genom att inklämmas mellan spanska och öster-
rikiska besittningar. Kejsarens förmälning med prinsessan Eleonora af Mantua tycktes
knyta järnringen än hårdare.
Äfven Frankrike kunde icke med likgiltighet åse huset Habsburgs öfvermakt i
Mellaneuropa, allra minst när Jean Armand du Plessis, senare kardinal Richelieu,
från 1624 återupptog Henrik IV:s politik och traktade efter att förskaffa Frankrike
öfverväldet i Europa. Savoyen och Venedig funno därför genast det önskade gehöret
i Paris, när de därstädes föreslogo ett gemensamt uppträdande i »de förbundnas»
angelägenhet. Man öfverenskom om att med gemensamma medel uppställa flere
arméer, lofvade Generalstaterna understöd och trädde i förbindelse med Mansfeld.
Till fredsbrott kom det dock tills vidare icke, på grund af den hänsyn, som man i
Paris alltjämt trodde sig vara tvungen att taga. Det var ifrån ett annat håll, som
krigslågan skulle tändas.
Redan kort efter fredsslutet med kejsaren började Betlen Gabor ledsna vid overk-
samheten. I augusti 1623 hade han samlat ihop 20,000 man, visserligen till största
delen lätt rytteri, och hoppades på understöd af 30,000 turkar. När han ryckt fram
ända till gränsen af Mähren, erfor han, att hans bundsförvanter i Tyskland redan
blifvit slagna och att harr ej kunde räkna på någon samverkan med en här under
Jägerndorf. Mansfeld hade nämligen med de nedersachsiska kretsständernas sam-
tycke, hvilka kände sig hotade genom närheten af ligans trupper, besatt Osnabriick
och Mönsterlandet. Hertig Wilhelm af Weimar hade förstärkt honom med några
regementen, som han värfvat med penningbidrag af sina thuringska grannar. Vid
Stadtlohn, där det den 6 augusti 1623 korn^till strid, stodo till slut 21,000 man under
Mansfelds och hertigens befäl mot de 28,000 man, som Tilly anförde. De förra blefvo
slagna och skingrade, Wilhelm af Weimar blef tagen till fånga. Mansfeld öfver-
lemnade för 300,000 gulden de fasta platserna i Ostfriesland till Generalstaterna och
reste själf till Haag.
Hade det redan krafts de yttersta kraftansträngningar från kejsarens och ligans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:47 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free