Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFO11MATIONEN I TYSKLAND.
trocentos och Cinquecentos konst. De, som egnade sig åt industriella yrken, utbil-
dade sig efter de mönster, som de kunde studera i sitt eget land, ehuruväl äfven en
och annan af denna yrkesklass, som fick tid och tillfälle därtill, tog en hel del i be-
traktande på ort och ställe och tecknade af sådant, hvarmed han trodde sig kunna
glädja sina kunder. Hvad allt har man icke i Mähren, Nedre Österrike och Böhmen
släpat bort från kyrkor, ämbetsrum och domstolslokaler, ja också från affärs-
rum för att antingen använda det i sitt eget hem eller slumpa bort det för vrakpris!
H var gång vi besöka våra museer, kunna vi bilda oss en föreställning om det sätt,
hvarpå icke endast adeln utan också borgarne under denna tid förstodo möblera sina
boningsrum. När kontanta penningmedel, hvilka måste sammanskjutas till kontribu-
tionerna, icke längre funnos i de med inläggningar prydda träskrinen och de med
oräkneliga lås tillslutna små lådorna och kassakistorna, grepo brutala händer efter
allt, som var af ädel metall, det måtte tjena profana eller heliga ändamål. Men icke
blott dessa utan också uppbördsmannens händer röfvade utan betänkande den guld-
pjes, som någon liten landtjunkare erhållitafen förnäm gynnare som en »muntration»
vid sitt bröllop eller vid ett barndop. Ty uppbördsmannen visste, att vid inlösningen
alltid något skulle komma på hans räkning.
När fredskoralen blåstes från kyrkorna och präster af alla trosbekännelser för-
manade sina troende, hvilka endast fåtaligt infunno sig i templen, att med under-
gifvenhet foga sig i sitt sorgliga öde, hvilket ju till stor del vore ett straff för deras
synder, då var Tyskland ett fattigt, folktomt land. Som bevis härpå anföra vi blott
några få officiellt fastställda fakta. I Greifswald voro redan år 1629 ej mindre än
450 hus utan invånare, i Belzig i nedre Sachsen funnos af 200 hus endast fyra, som
voro bebodda, Berlin räknade 1661 blott 300 borgare. Husens värde hade natur-
ligtvis ansenligt sjunkit. I Hainau i Schlesien ville Kristoffer Hofmann byta ut sitt
hus vid Mönchsgasse mot ett par stöflar. Böhmen egde före kriget 150,000 bofasta
undersåtar, 1631 85,000, 1637 ännu 53,000, 1645 endast 30,000. Hornmayer beräknar
konungarikets hela invånareantal före kriget till 3 millioner, efter detsamma till 780,000
människor. J. J. Reysers arbete Historischer Schauplatz der Stadt Heidelberg, Frank-
furt 1733, berättar: »Den grymma och oerhörda hungersnöden tilltog med hvarje
år mer och mer, särskildt under året 1637, då den i Pfalz och i trakten af Worms
var så förskräcklig hård, att ingen pepna kan skildra den. Detta elände ökades ännu
mer genom de inkvarterade soldaterna, hvilka under föregifvande, att kontributionen
ej fullständigt erlagls, utan försköning frånröfvade den stackars mannen alla lifsmedel,
i synnerhet de öfverblifna drufvorna på vinstocken, och måste de stackars människor,
som icke för pinande hungers skull voro nära att uppgifva sin matta anda, lifnära sig
med gräs, örter, rötter, vissna och gröna blad på träden, utan bröd, salt och fett,
och allt detta var ännu någorlunda möjligt att uthärda. Många voro glada, om de
blott kunde komma öfver ox-, ko-, häst-, får- eller andra slags hudar för att
förtära sådana. Ja, den grymma hungern dref dem att tillgripa ännu andra ting, för
hvilka också människonaturen plägar känna äckel och afsky: så att de nämligen,
för att därmed stilla den bittra hungern, ätit hundar, kattor, råttor, grodor, möss och
andra djur; man försmådde icke ens de djur, som redan veckotals legat utmed
vägarne, i vatten och polar och gåfvo ifrån sig en fruktansvärd stank, och hade
man således icke att klaga öfver mängden af möss och grodor, enär fattigman öfver-
allt ifrigt sökte reda på dem och förtärde dem. För hästköttets skull hafva de slagit
hvarandra till döds och väl också mördat.» Att det slutligen inträffat de gräsligaste
fall af kannibalism, att skaror af tiggare slogo sig ihop, hvilka nattetid öfverföllo
resande, strypte dem, till slut stekte och åto upp dem, kan man tyvärr icke betvifla.
Om också endast en ringa del är sant af det, som Grimmelshausen berättar i sitt
arbete »Simplicissimus», så måste det dock djupt uppskaka hvarje läsare.
Fredsslutet betecknar visst icke det materiella eländets lägsta punkt, det dröjde
tvärtom årtionden, innan produktionen kunde ökas ens så mycket, att ett normalt
varuutbyte kunde försiggå. Vi kunna af prisen på landtbruksprodukter se, att, om
också bonden förde sina varor till torgs, han ändå förtjenade blott föga. Nästan
i alla landsändar föll spannmålspriset efter 1648 till och med nedom det lägsta pris,
som det nått under kriget. I Sachsen värderades hvetet, hvilket före kriget betingade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
