Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
ministerns fall skulle undanrödja alla svårigheter och göra henne till ensam
härskarinna öfver förhållandena. Hon vände sig därför upprepade gånger i tysthet
till sin broder med begäran om Granvellas skyndsamma aflägsnande. Till slut sam-
tyckte Filip, angelägen som han var att blott bevara skenet. Den till kardinal upphöjde
Granvella nödgades begifva sig till sin hemort, under förevändning att han där
skulle besöka sin ålderstigna moder (mars 1564). Han kom icke mer igen utan
öfverflyttade fastmer till Rom, dit han, som med stor egen lärdom förenade mycken
kärlek till vetenskaperna, medtog den berömde unge filologen Justus Lipsius. I
Nederlanden rådde allmänt jubel öfver den halade ministerns fall, och de högadliga
stormännen återinträdde i statsrådet.
Men motsatserna voro allt för djupgående för alt kunna öfvervinnas genom en
blott och bar personförändring. I Nederlanden lät regentinnan de infödda stor-
männen härska, och dessa beviljade calvinisterna faktisk religionsfrihet. Egmont
sändes af regentinnan och adelspartiet i januari 1565 till Madrid för att af konungen
begära förvaltningens omdanande i nationell anda samt religionsförordningarnes mild-
rande. Men Filip II hade allt annat än lust till att bevilja en dylik anhållan. Under
det han med vänliga ord afskedade Egmont, utfärdade han till regentinnan en ny
instruktion, som uppsköt alla reformer till senare tid och tills vidare som förpliktelse
uppställde obeveklig förföljelse af kättarne. »Jag vill hellre förlora hundratusen
lif», skref Filip, »än tåla, att man i minsta mån förändrar religionen». Föreställningar,
som gjordes honom, till och med från nederländska biskopars och teologers sida,
rubbade ingenting i konungens beslut, hvilka fattades efter lång tids tvekan och osäker-
het men sedan voro oåterkalleliga. Det visade sig nu, att Granvellas aflägsnande
endast tjenat till att så mycket skarpare framhäfva motsatsen mellan konungens
åskådningssätt och Nederlandens kraf och låta dem så mycket häftigare skära ihop
med h varandra. Margareta af Panna hade i ej mindre grad än stormännen och
folket misskänt ministern.
De depescher, som afgjort Nederlandens öde, äro gifna på lustslottet i Segovia
den 17 och 20 oktober 1565. I dessa tadlade Filip i mycket skarpa ordalag det
motstånd, som därstädes mött inkvisitionen. Han anbefallde dess vidmakthållande och
utvidgande, sträng och bokstaflig åtlydnad af kättaredikten samt afsättande af alla de
ämbetsmän, som visat slapphet i deras tillämpande. H vad omorganisationen af den högsta
förvaltningen i Nederlanden angick, så skulle det med oväsentliga undantag förblilva all-
deles vid det gamla. Inkallandet af generalstaterna i särskilda fall tillbakavisades bestämdt.
En storm af förbittring bröt nu fram öfver landet, hvilket säg sig hotadt i sin
politiska, religiösa och personliga frihet. Nu var det icke längre någon regentinna
eller någon minister, som man kunde ställa till ansvar. Konungen själf hade förklarat
sig som det nederländska folkets fiende, och mot honom, mot hela det spanska
herraväldet riktade sig sedan den tiden folkets fiendskap. De fyra hufvudsläderna, ja
till och med Brabants högsta domstol inlade en gensaga mot inkvisitionen såsom
innebärande en tydlig kränkning af provinsens fribref. I Anlwerpen var det just de
rika borgarne och först och främst de stora köpmännen, som mest högljudt och bestämdt
uttalade sig mot religionsförtrycket. Men motståndets organisation öfvertogs nu af en
samhällsklass, som var lika farlig genom sitt anseende som sin dristighet, mellanadeln
och den lägre adeln, hvilken såg sig ringaktad och tillbakasatt af Filip. Ledarne för
densamma voro: vicomten Brederode, en lättfärdig och våghalsig äfventyrare, Filip
Marnix af Sainte-Adelgonde, en ifrig calvinist, tillika framstående som statsman,
krigare, teolog, publicist och skald, samt en broder till prinsen af Oranien, Ludvig
af Nassau, en oegennyttig ädling, en för sin reformerta öfvertygelse hänförd, i bästa
mening ridderlig naturl
Dessa ledare afslöto i november 1565 i Briissel- i huset Kuylenburg - med ungefär
tjugu adelsmän den sk. »kompromissen», en skenbart fredlig förening mot hvarje
slags inkvisition. Inom kort anslöto sig tusentals personer till kompromissen, borgare
och adelsmän, katoliker och protestanter. Ännu stod hela folket enigt i bekämpan-
det af det spanska tyranniet.
Prinsen af Oranien och stormännen i öfrigt hade icke öppet anslutit sig till kom-
promissen, men godkände den vid en sammankomst med riddarne af Gyllene skinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
