Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTREFORMATIONEN I SYDEUROPA OCH NEDERLANDEN. 553
Den förbundna kristna flottan kom för sent för att kunna rädda Cypern. I stället
förstörde den i grund den 15 oktober 1571 den stora turkiska eskadern i Lepantos
hamn. Den osmanske storamiralen AU Pascha stupade, 20,000 af hans folk dödades
eller togos till fånga, 130 af deras skepp råkade i segrarnes händer och mer än 100
sjönko. Men den vackraste trofeen utgjordes af 12,000 kristna galärslafvar, hvilka nu
befriades från ett förskräckligt slafveri. I denna kamp förlorade Cervantes, Don
Quijotes diktare, genom en turkisk kula vänstra armen.
Slaget vid Lepanto afgjorde för alltid turkarnes underlägsenhet till sjöss. De
hade också förlorat kärnan af sin armé, som var ombord på skeppen. Från denna
dag kan och måste man räkna det osmanska väldets tillbakagång. Utan tvifvel hade
spanjorerna därvidlag inlagt största förtjensten. De omedelbara följderna af slaget
blefvo visserligen obetydliga, då Pius V kort därpå dog, Venedig slöt fred med Porten
och Filip blef svartsjuk på sin halfbroders makt och anseende. När Don Juan 1573
eröfrat Tunis och här ville grundlägga ett eget rike, återkallade konungen honom
och gjorde ingenting för att förhindra turkarne att återeröfra Tunis och de befästa
platserna i närheten. Don Juan, som för öfrigt på det hjärtlösaste vis tog sin hand
ifrån sin moder samt hennes släkt och ej förtjenar personliga sympatier, stod
alltsedan den tiden som en främling gentemot monarken.
Ett ännu mera tragiskt slut fick en annan tvist i Filips närmaste omgifning, hvars
förlopp gifver ytterligare ett hemskt bevis på hans hjärtas hårdhet.
Don Carlos, Filips äldste son, som föddes den 8 juli 1545 och genast efter födel-
sen miste sin moder, hade af förträffliga guvernörer och lärare fått en omsorgsfull
uppfostran och undervisning, som likväl ej burit några vidare frukter. Han blef en
klen, osympatisk, orolig och i intellektuellt afseende tillbakablifven gosse. När han
vuxit upp till en yngling på sjutton år, föll han en gång utför stentrappan i palatset
i Alcala och slog sig därvid förfärligt i bakre delen af hufvudet. Sedan han länge
sväfvat mellan lif och död, botades han genom den berömde läkaren Vesalius, grund-
läggaren af den anatomiska vetenskapen, medan han själf tillskref sin räddning den
underbara kraften hos en afliden munks vid namn Diego ben. Öfver hufvud taget
omfattade Don Carlos den krassaste vidskepelse och tro på under, såsom hans egna
skriftliga uttalanden visa. Han var således visst icke någon representant för friare
religiösa åskådningar gentemot sin fader. Något dylikt har heller aldrig lagts honom
till last af hans vedersakare.
Den nämnda svåra kroppsskadan har haft en högst ogynnsam inverkan på prin-
sens senare hälsotillstånd. Han blef nyckfull, slösaktig, häftig, ofta hemsökt af
formligt raseri, därjämte kroppsligen liten och klen, ful, ja, missbildad. Man ansåg
honom i fysiskt afseende för alldeles olämplig till att gifta sig. Den enda person,
tor hvilken han visade aktning och tillgifvenhet, var styfmodern, Filips tredje
gemål, den franska prinsessan Elisabeth af Valois, som behandlade honom medlids-
fullt, om också det uppgifna kärleksförhållandet mellan denna ädla - för öfrigt
mörkhyade och rätt osköna - kvinna och den till kropp som själ lika beklagans-
värde, förkrympte gossen är ett påhitt af den skandalhungrige anekdotjägaren
Brantöme. Hon kände mycket väl till prinsens kroppsliga svaghet, som var dels
medfödd, dels förorsakad af brådmogna laster. Hennes grossesser, som nästan oafbrutet
följde på hvarandra, tilläto henne för öfrigt knappast några trolösa ömhetsbetygelser.
Men det fanns vid själfva det spanska hofvet ett parti, som uppmuntrades af
Filips alla fiender i utlandet och bemödade sig att spela ut tronarfvingen mot
konungen. Det yppade sig inom kort ett tillfälle därtill. Kejsar Maximilian II önskade
förmäla sin dotter Anna med prinsen. Don Carlos samtyckte gärna härtill, enär
han som gift hoppades vinna större själfständighet. Men Filip uppsköt afslutandet
af denna angelägenhet liksom hvarje annan giftermålsplan för sin son, hvilken han
ej ansåg vare sig kroppsligen eller andligen mogen för att bilda familj. I själfva
verket begick prinsen just då de vansinnigaste handlingar af ursinne och grymhet
mot människor och djur.
Vi måste anse det för en yttring af detta hemliga oppositionspartis verksamhet,
att man intalade prinsen, att han måste begifva sig till Nederlanden i egenskap af
ståthållare eller till och med vicekonung för att där vinna större oberoende och erhålla
Världshistoria IV. 70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
