- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1500-1650 /
617

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STUARTAR OCH BOURBONER. 617
pelse, okunnighet och andligt förfall, som under tvenne sekel omhöljde dem. Kriget
gjorde de norra delarne af Flandern och Brabant till en sorglig öken. I hela Belgien
låg åkerbruket nere; dess handel var till följd af de holländska kaparne och krigs-
skeppen så godt som utrotad. Den flandriska kusten, först och främst Antwerpen, där en
gång köpmän och flottor från hela Europa stämt möte, låg nu ödslig och öfvergifven.
Så måste efter långa förhandlingar Spanien den 9 april 1609 bekväma sig, om
också ej till slutgiltig fred, så likväl till ett tolfårigt, på förödmjukande villkor slutet
stillestånd med holländarne. Det erkände de förenade provinsernas oberoende, afstod
från villkoret om fri religionsutöfning för katolikerna och medgaf, att Nederlanden
anknöto handelsförbindelser med alla de transoceaniska land, hvilka ej omedelbart
stodo under spanskt herravälde.
Det tolfåriga vapenstilleståndet var en tilldragelse af största betydelse. Hollän-
darnes seger var på samma gång en den politiska och religiösa frihetens seger öfver
den dystra tvåhöfdade despotism, som det dåvarande Spanien i andligt och kroppsligt
afseende utöfvade öfver sina undersåtar. Det var en stark fördämning gentemot den
katolska reaktionens sedan ett hälft sekel motståndslöst framryckande flodvåg. Men
det svåraste slaget drabbade det land, som afslutit denna skymfliga kapitulation -
Spanien. Den inblick, som Europa härigenom fått i Spaniens svaghetstillstånd, var
mycket farlig för nämnda rike. Den betog Henrik IV den tvekan, som han dit-
tills hyst för en krigisk sammanstötning med Spanien. Han hade sorgfälligt för-
beredt en sådan. Till en början hade han tvungit till freden i Lyon (17 januari
1601) Spaniens alltid orolige och vinningslystne bundsförvant, hertig Karl Emanuel
af Savoyen, hvilken mot det lilla markgrefskapet Saluzzo afträdde de sex gånger så stora
savoyiska områdena Bresse, Bugey, Valromay och Gex till Frankrike. Sedermera
väntade sig hertigen endast af denna stat ytterligare fördelar och anslöt sig därför till
dess bundsförvanter. Också schweizarne, Venedig, Toskana och Mantua räknades till
Henrik IV:s vänner. Med afseende på de inre angelägenheterna i Tyskland full-
följde Henrik planen att förena de evangeliska riksständerna till ett fast, väl organi-
seradt förbund, hvars udd själfklart måste riktas mot den ifrigt katolske kejsar
Rudolf II och det med honom nära förbundna Spanien. När år 1608 den evangeliska
unionen verkligen kom till stånd, beslöt konungen att med dess hjälp till Tyskland
förlägga det kraftigaste angreppet på hela det habsburgska huset.
En anledning härtill bjöd honom den tvist, som sedan mars 1609 utbrutit, an-
gående det stora julich-cleveska arfvet, som vid den tiden blifvit ledigt, mellan de
protestantiska furstarne af Brandenburg och Neuburg å den ena och kejsaren å den
andra sidan. När på uppdrag af kejsaren dennes broder, ärkehertig Leopold, be-
mäktigade sig den starka fästningen Julich, förklarade Henrik med stort eftertryck, att
han ej skulle tåla, att huset Österrike godtyckligt toge de cleveska landen i besittning.
För att af värja denna eventualitet afslöt han med de unierade förbundet i Hall i Schwaben.
Några veckor därpå ingick han i Brosolo med Savoyen ett fördrag, som åsyftade att
eröfra det spanska hertigdömet Milano. Ett krig i största stil var härmed afsedt.
Då inträffade en fruktansvärd katastrof, som med ett slag i grund förändrade sakernas
läge. När Henrik IV, fem dagar före sin planerade afresa till hären, den 14 maj
1610 kl. 4 e. m. i öppen kaross långsamt färdades fram genom den trånga Parisgatan
de la Ferronnerie, som afspärrats med lastvagnar, dödades han på stället med en
dolkstöt af Francois Ravaillac. Denne var en fanatiker, anstucken af några jesuitiska
skriftställares läror om konungamord, uppfylld af de fanatiska predikningar, hvari det
just då i Frankrike flerfaldt dundrades mot Henriks krigståg till fromma för de tyska
kättarne. Så föll Henrik IV som ett nytt offer - efter Wilhelm af Oranien, Henrik
III och så många andra - för motreformationen.
Henriks efterträdare var ett barn, under hvars minderårighet den därtill föga
skickade änkedrottningen, Maria af Medici, skötte styrelsen. Den stora politisk-
militära plan, som Henrik uppgjort, sattes ej i verket och kunde först femton år
senare återupptagas af Richelieu. Men den omständigheten, att den store kardinalen
på alla punkter då återknöt trådarne där, hvarest de glidit ur den döende Henrik
IV:s händer, afgifver ett slående intyg om denne snillrike och kraftige härskares djupa
statsmannaförstånd och omfattande betydelse.
Världshistoria IV. 78

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:47 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/4/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free