Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634 M. PH1LIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
vansinnig ärelystnad. Säker om sin härskares ynnest, trodde han sig vara korad till att
störta den snillrike ministern och sätta sig själf på sin välgörares plats. Antagligen
har han ofta nog fått bevis på konungens förstuckna antipati mot Richelieu. Så trädde
Cinq-Mars genom parlamentsrådet de Thou, en son till den berömde historieskrif-
varen, i förbindelse med de missnöjda stormännen. Ja, i sin brottsliga härsklystnad
afslöt han med spanjorerna, rikets fiender, ett hemligt fördrag, hvari han mot
understöd i penningar lofvade att återlemna alla franska eröfringar. Men detta för-
drag fick Richelieu i sina händer. I det han förelade konungen detsamma, öfver-
tygade han honom hastigt, att Frankrikes intresse och ära stode endast på hans,
kardinalens, sida. Ludvig offrade nu sina vänner, såsom han tidigare offrat sin moder
och sin broder och liksom han alltjämt offrat sig själf (juni 1642). Det är ett djupt rörande
drag hos denne svage ocn dock så plikttrogne monark, detta uppoffrande af den egna
personligheten och af alla dem, som stodo honom nära, för statens intresse. Richelieu
låg redan svårt sjuk; men hans egen förestående död minskade icke hans grymma
hämndgirighet, hvilken han till statens bästa trodde sig mätta. Cinq-Mars och de Thou
slutade som högförrädare sina lif på schavotten. Hertigen af Bouillon, som spelat
under täcke rned dem, kunde köpa sig sin frihet endast genom att utlemna sin
suveräna besittning Sedan, hvilket alltsedan den tiden tillhörde Frankrike.
Vid slutet af sitt lif hade Richelieu nått sitt mål: som kronans representant var
han Frankrikes envåldshärskare. De högadliga herrar, som icke afrättats, lefde i förvis-
ning på sina aflägsna gods eller i utlandet. Medlemmarne af lågadeln, som hittills i
personlig oafhängighet som små furstar styrt sina besittningar, trängdes nu vid hofvet
eller täflade om militär eller civil anställning och fikade efter den allsmäktige
ministerns gunst. Prästerskap och parlament behöllo af sina gamla rättigheter blott
så mycket, att det icke gjorde den kungliga absolutismen något afbräck. Visser-
ligen upprätthöll kardinalen gentemot det lägre folket de gynnade klassernas särskil-
jande privilegier. Han insåg nämligen, att undersåtarnes jämlikhet måste förena
dem alla i kamp mot kronan. Men detta skyddsvärn räckte icke i längden. Vid
den tid, då adeln och det högre prästerskapet ännu innehade verklig andel i öfver-
hetens makt och myndighet, föreföllo deras sociala och ekonomiska fördelar den stora
massan af folket just därför såsom själfklara. Sedan nämnda medverkan i statens
angelägenheter bortfallit, såg man i dessa privilegier något omotiveradt, naturvidrigt, ett
förmätet anspråk utan motsvarande förpliktelse - och hatade dem. Denna uppfattning
hade redan ifrån Henrik IV:s regering gjort sig gällande. Och å andra sidan: förr
hade folket kunnat göra stormännen, ministrarne och marskalkarne ansvariga för
sina lidanden och umbäranden. Alltsedan blott konungens vilja blifvit gällande, vände
sig den förtryckta massans raseri mot härskarens egen person. Honom ställde man nu
till ansvar för adelns och prästernas privilegier, för de tryckande skatterna, för ämbets-
männens och soldaternas oredlighet och utpressningar samt för eventuella nederlag
i krigen. Det fanns icke längre några förmedlande organ mellan konung och folk. Så
har Richelieu, den store själf härskaren, förberedt revolutionen. Han har gjort det äfven
i ett annat afseende: genom sitt öfverdrifna ansträngande af statsfinanserna,! fullständig
motsats till den äfven på detta område sansade och måttfulle Henrik IV. Kardinalen
ökade de skuldräntor, som ålågo den franska statskassan, från 2 till 22 millioner
livrés om året, hvilket, enligt vår tids penningvärde, motsvarar ett skuldkapital af
3,250 millioner francs. På denna väg undergräfdes den finansiella ställningen, hvilket
gaf den första yttre stöten till revolutionen.
Förvaltningen omdanades af Richelieu enligt centralistiska grundsatser. Han gaf
föredömet till den utvecklade byråkrati, som inblandar sig i hvarje enskilds och
hvart samhälles minsta angelägenheter och där några ministrar, i konungens namn,
afgöra millioners öde. Så vardt han skaparen af ett system, som under en upplyst högsta
ledning för ögonblicket kan frambringa glänsande resultat men i längden förintar
hvarje personligt initiativ, dödar folkets intresse för statens angelägenheter och därmed
fosterlandskärleken. Den byråkratiska centralisationen, inom kort af furstarne och
deras redskap på det ifrigaste efterbildad i flertalet af Europas land, har i synnerhet
för Frankrike till allra sista tiden varit en kräftskada för statens och nationens lif.
I ej mindre grad underkufvades provinsernas själfständighet till förmån för medel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
