Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
deltog i landets förvaltning och ur hvars led de rikast och lyckligast lottade
framträdde för att träda i den långsamt försvinnande normandiska adelns ställe. I
Frankrike däremot utvecklade sig, i enlighet med dess särskilda karaktär, konsthandtverkets
som tillfredsställer de mera aristokratiska behofven, exempelvis tillverkning af siden,
möbler, ur. Här var borgerskapet ej kalladt att, som i England, uppfriska adelns
blod, utan sökte blott att i sitt lefnadssätt efterapa adeln. Moliére skildrar detta i
odödliga komedier, där, såsom i Le bourgeois gentilhomme, rika borgerliga narrar läto
lura sig af adliga Vindböjtlar genom utsikten att blifva föreställda vid hofvet. Sa var
också här det politiska lifvet det socialas moder.
Men om Frankrike också måste stå tillbaka för England, sa var det dock —
liksom England naturligtvis i ännu högre grad — på en punkt af det politiska området
Tyskland afgjordt öfverlägset. Det var ett rike, det lydde blott en härskare och betalte
skatt blott till en. Tyskland var nära att förintas genom småfursteväsendets
utveckling öfver alla gränser. En mängd duodesfurstar och fria riksstäder, som till det
helas båtnad vid tiden för reformationen redan voro lifdömda, fingo genom denna
nytt blod, då de med ifver begagnade sig af det tillfälle till sekularisation, som då
erbjöd sig. Inför detta förnyade uppsving af småfurstar och städer förlorade huset
Habsburg sista skymten af intresse för rikets val, och nu mer an någonsin gick dess
sträfvan ut på stärkandet af dess egen familjemakt och ingenting annat. Furstarnes
ömsesidiga afund och nödvändigheten för Österrike att ständigt spela ut den ene mot
den andre och ej låta någon blifva mäktig, dref det politiska eländet i Tyskland till
dess höjd. I Italien rådde i viss mån liknande förhållanden. Midt i all denna
ynklighet skapade det unga Preussen två institutioner, triumfer for politisk
gestaltningsförmåga: hären och förvaltningen. I dem hade en upplyst despot två
underbara, säkra instrument i sin hand, på hvilka han virtuosmässigt kunde spela. Men
som alla maskiner kunde de dock endast användas inom vissa gränser, och ett
öfverskri-dände af dem hämmade sig bittert. De saknade själfständighet och hänförelse, och
i kamp mot öfverlägsen, stormande snillekraft eller mot en fanatisk massa brusto de.
Två gånger hafva de svikit: 1806 och 1848. Äfven det filosofiska uttrycket för
preusse-riet, det kategoriska imperativet, »den förbannade plikten och skyldigheten», har en
gräns, öfver hvilken det ej kan nå. Under befrielsekriget måste i disciplinens ställe
träda en hänförelse, som grep hela folket. Men Preussen hade den lyckan att finna
en man, som sträfvade att på dess förhållanden söka tillämpa den grundsatsen, som
var utmärkande för det inre politiska lifvet: enighet, grundsatsen om borgarståndets
verksamma deltagande i landets angelägenheter. Mannen var riksfriherre von Stein,
en af de mest sympatiska gestalterna i Tysklands historia. Med blicken öppen för
hvad som var politiskt klokt gingo Frankrikes härskare vidare på den af Frans I
inslagna vägen att låta skönhet och snille smycka hufvudstaden; på sådant sätt
skulle denna blifva en medelpunkt äfven for den andliga kulturen. Till sitt hof drogo
de konstnärer, vetenskapsmän och skriftställare af rang. Ännu 1808 och senare, då
Preussen allra hårdast förtrycktes af Napoleon, förblef en af detta lands ädlaste söner,
Alexander von Humboldt, under nära två årtionden bosatt i Paris, ty endast här
fann han den resonans, han behöfde, för denna höga visa om naturen, som han nu
beredde sig att stämma upp. Det centrifugala hör till den tyska folkkaraktäre-n, och
därför har tyskt själslif för att slå ut i full blom flytt undan till ett litet näster
fjärran från världen — Weimar — och först i samband med den nydaning, som
var oundgängligt nödvändig i Preussen, skapades i det nyinrättade universitetet i
Berlin på den plats, som var medelpunkten för det politiska lifvet, jämväl en punkt,
där ett pånyttfödt andligt lif kunde spira upp.
Tidens statsrättsliga och kulturfilosofiska åskådning utvecklade sig på ett sätt, som
motsvarade århundradets allmänna karaktär. Engelsmannen Hobbes uppställer på
Ludvig XIV:s tid den satsen, att all mänsklig kultur har sitt upphof ur två drifter,
ärelystnad och egennytta. Staten ar enligt honom en skapelse af
själfuppehållelse-driften, som kräfver politisk sammanslutning. I staten förkroppligas härskarmakten
med största fördel i en person, hvars maktsfär ar obegränsad, och som ej ar
underkastad annan förpliktelse an att befordra medborgarnes lycka på sätt han finner
bäst. Längre fram börjar Rousseau ruska på statsinstitutionerna, på auktoritetsbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
