Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 A, BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
Polen var denna afskaffad) samt sina egna finanser; men efter 1569 hade Preussens
vojevoder (i Pomerellen, i Marienburg och i Kulm), kastelianer och biskopar säte
och stämma i den polska senaten liksom preussiska landtbåd i »kammaren». Ett
par smärre schlesiska områden, bland dem Zator och Auschwitz, hörde också till
Polen; de hade genom köp kommit i »kronans» besittning. Med undantag af det
tyska borgerskapet i Danzig, Thorn och de öfriga preussiska städerna samt i Posen
och Krakau voro invånarne i hela detta område uteslutande af polsk nationalitet.
I Preussen bibehöll sig det tyska elementet rent. I Polen försiggick däremot långsamt,
på naturlig väg, utan något som helst ingripande från statens sida, en förpolskning
af de tyska invandrarne. Den hade tagit sin början på 1400-talet och var
genomförd under 1500-talet; blott några små tyska kolonier bestodo sedan tack vare
inflyttning från Tyskland, sa exempelvis i Krakau.
I etnografiskt afseende var alltså Polen ett enhetligt område, och det var det
också i konfessionellt. »Kronans» ryska land, som först 1569 — på Litauens
bekostnad — fingo sitt definitiva och betydligt ökade omfång, lemnade ett tillskott af
element, som mindre ur nationell an ur religiös synpunkt voro strängt skilda från
de öfriga; men äfven i dessa områden blefvo redan på 1400-talet polsk rätt och
förvaltning samt polska adelsprivilegier gällande. De vidsträckta, fruktbara
landssträckorna, delvis folktomma på grund af tatarernas härjningar, lockade polska kolonister,
både adel och bönder, och sa bereddes marken för en förpolskning af landet. Snabbt
och fullständigt poloniserades den inhemska adeln trots olikheten i religion. Det ryska
väsendet återfanns sedan blott hos bönder och poper. I städerna, t. ex. Lemberg,
var i början det tyska och tysk-polska, sedan uteslutande det polska elementet
förhärskande; här förekommo äfven kolonier af handelsidkande armenier, hvilka nådde
stort välstånd, men uppgåfvo sin nationella egenart.
Med »kronan» hade 1386 storhertigdömet Litauen ingått union. Länge syntes
de bägge staterna, i stället for att sammansmälta till en fullständig helstat, komma
att stanna vid att utgöra en personalunion; Polens konung var öfverherre öfver
Litauen, hvilket i hans namn själfständigt förvaltades af en särskild storfurste,
Vitovt m. fl.; den siste var Alexander. Det saknades ej försök att hårdare draga åt
banden: man ville göra konung och storfurste till en person, man ville låta polska
adelsprivilegier blifva gällande för den litauiska adeln, först for den katolska, sedan
ock för den ryska, man ville omdana förvaltningen i polsk anda samt gifva
bojarrådet en maktställning, likartad med det polska kronrådets. Afgörande åtgärder för
upprättande af en fullständig union vidtog emellertid först den siste Jagellonen 1564
och 1569. För att utplåna olikheten i sin ställning i Litauen, på hvilket han hade
arfsanspråk, och Polen, där han blott var valkonung, afstod han från sin arfsrätt till
Litauen; från denna tid skulle de bägge landen vara oskiljaktigt förenade,
gemensamt välja en konung och hafva en gemensam riksdag. Däremot skulle Litauen
alltjämt ega sin egen här, egna finanser, eget kanslersämbete, eget domstolsväsende
och egen lag (litauiska statutet, affattadt först på ryska, men snart på polska språket
— latinet, som användes i Polen, infördes icke i Litauen). Tullgränsen föll bort,
samfärdseln blef fri, men man var mycket noga med att ingen polack fick ett
litauiskt ämbete och tvärtom. När unionen i Lublin ingicks 1569, blefvo å andra sidan
vojevodskapen Brazlaw, Kiev, Volymen och Polesien skilda från Litauen och
införlifvade med Polen (Lillpolen). Liksom vid föregående unioner och
inkorpora-tioner varit fallet, blef adeln delaktig af de vidsträckta polska privilegierna; den erhöll
alltså en utomordentligt mycket bättre ställning an under den gamla litauisk-ryska
tiden, exempelvis i förhållande till härskaren. Därför röstade lågadeln med
hänförelse för unionen, icke sa magnaterna, hvilkas makt kunde befaras skola sjunka.
Under konungariket lydde ytterligare vissa län. Hospodarerna i Moldau
upphörde visserligen att vara polska vasaller och blefvo i stället turkiska; varaktigare
och hårdare åtdraget blef däremot det band, som fäste Preussen vid Polen. Genom
freden i Thorn (1466) blef Ostpreussen ett polskt län, medan Västpreussen ju
blef en kunglig provins. Stormästaren måste nu svärja trohetsed som vasall och
utrusta trupper. Den siste stormästaren, Albrecht af Hohenzollern-Ansbach vägrade
detta liksom sin företrädare, men det stöd han väntade fann han ej, vare sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
