Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
Vid sidan af delta öfvermätt af rättigheter stod blott ett minimum af plikter.
Redan omkring 1550 hette det om dessa, att de voro inskränkta till betalning af en
obetydlig jordskatt, som till på köpet bonden, icke adelsmannen, erlade, åberopande
af konungens namn vid stämning inför domstol och slutligen deltagande i det
allmänna uppbådet — d. v. s. krigstjenst på egen bekostnad, som ålåg den jordegande
adeln i dess helhet. Det sistnämnda var en illusorisk plikt. De oöfvade och
odisciplinerade ryttarskarorna visade sig redan under 1400-talet otillfredsställande och
blefvo det naturligtvis ännu mera, sedan krigföringen moderniserats. De blefvo vida
farligare för den af dem brandskadade inhemska befolkningen an för fienden; de voro
dessutom icke skyldiga att gå öfver gränsen utan särskild aflöning och fingo blolt hållas
under fanorna tre månader. Med uppbåden försvunno ock de högtidliga
mönstring-arne, som skulle ådagalägga adelns krigsduglighet. Alla stora segrar vunno
polackarne med sin besoldade här, icke med adelsuppbådet.
Mot dessa imaginära skyldigheter kunde adeln fröjda sig åt de mest reella
rättig-heter af icke blott politisk utan ock af materiell art. En adelsman var personligen
okränkbar, befann sig på fri fot, då han svarade inför domstol, ty blott en sakfälld
fick häktas; för dråp straffades han blott med obetydliga böter och kortvarigt
fängelse. Lagens bestämmelser voro bristfälligt ordnade och alldeles föråldrade; den
var sorgfälligt hållen fri från hvarje inflytande från den kejserliga, d. v. s. romerska
rätten, och den gjorde tusen undanflykter möjliga, innan dom föll. Och när den
fallit, kunde den dömde i årtionden gå fri, ty det fanns ej någon verklig exekutiv
myndighet. Adelsmannen var skattefri på de gårdar, som han själf bebodde och
brukade, för sa vidt han ej frivilligt genom riksdagen pålade sig skatter, och äfven
då vältrade han dem öfver på borgare och bönder. Han åtnjöt tullfrihet for de varor
han införde för eget behof, och likaså för de alster från egna gårdar, som han utförde.
De största missbruk egde härvid rum, men de väckte ej anstöt. Riksdagen ordnade
också tullpolitiken i hans intresse, d. v. s. den förbjöd landets köpmän att in- och
utföra varor och öppnade i stället gränserna för alla utländingar, hvarigenom
köpmännen och handtverkarne i landet ruinerades. Till på köpet utfärdade i städerna
vojevoderna taxor, som bestämde pris for lifsmedel och andra varor. Medan borgare
voro strängt förbjudna att köpa landtegendomar, förvärfvade adelsmän hus i städerna
och tillförsäkrade sig frihet från kommunala skatter för dem samt rätt att slippa lyda
under stadens jurisdiktion. Slutligen blef adelsmannen för sina förtjenster, hvilka
ofta blott bestodo i opposition mot konungen, belönad med lifstidsbesittning af
kungliga gods, starostier, hvilka skulle utgöra »deras bröd, som gjort sig väl förtjenta om
staten»— låt vara att de fetaste bitarne emellertid tillföllo magnaterna, ofta redan
i vaggan, eller deras fruar.
Då adeln var ulrustad med dessa oerhörda privilegier på bekostnad af kronan
och de andra stånden, var det naturligl, att hos densamma utvecklades en känsla
af oberoende, som formligen ryckte den lös från det simpla folkets sfär. Med
ringaktning måste de polska adelsmännen blicka ned på utlandets adel, äfven på
friherrar, grefvar och furstar, som i jämförelse med dem föreföllo som sina härskares
slafvar. Det allmänna bästa sammanföll för den polske adelsmannen med ståndets
eller snarare med familjens, ja rent af med hans eget bästa, och han lade i dagen
ett själfmedvetande, en stolthet, som framför allt på 1700-talet antog snart sagdt en
patologisk karaktär: han utvecklade sig till den störste individualist på jorden. Att
man underordnade sig under det allmänna var uteslutet; under täckmantel af »det
allmänna bästa», af den gyllene frihetens försvar genomfördes segerrikt den
snödaste, den mest vinningslystna opposition mot konung och reformer. Inom adeln
kände sig alla som jämlikar, som »broder», och detta var ingen tom fras utan hade
verklig mening. Adeln tålde därför ingen rangskillnad, hvarken titel eller ordnar;
det fanns ej polska grefvar eller baroner — dessa titlar hafva först uppstått genom
delningsmakternas inflytande, först efter 1773; de äro alltså af främmande ursprung.
Adeln förbjöd rent af, att inom landet titlar begagnades, som förlänats af kejsaren
eller italienska furstar; blott de rysk-litauiska furstetitlar egde giltighet, som
förekommo i unionsakten i Lublin sådana, som tillhörde familjerna Czartoryski,
Wiesniowiecki, Sanguszko m. fl., äfven Radziwill, ursprungligen en enkel litauisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
