Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR. 31
gande, kvinnlig uppfostran. Redan under faderns lifstid, 1530, hade han som tioårig
gosse blifvit vald till konung, dock under det uttryckliga förbehåll, att detta ej finge
gälla som prejudikat under kommande tider.
Då Sigismund August besteg tronen, var hans första gemål, Elisabeth af Habsburg,
redan död; fri, följde han sitt hjärtas val och förmälde sig 1547 emot sina föräldrars
vetskap och vilja med den sköna Barbara Radziwill, änka efter vojevoden Gastolt.
Adeln blef förbittrad öfver mesalliansen och fordrade äktenskapets upplösning, men
konungen förblef obeveklig. Efter heta strider och genom tunga offer lyckades han
vinna magnaternas bifall till Barbaras kröning, men hon dog redan 1551 af kräfta —
som det sades, förgiftad af Bona. Konungen gifte sig nu for tredje gången; den nya
drottningen var den fula och ofruktsamma Katarina af Habsburg, en syster till hans
första gemål. Han förmåddes därtill af den ärelystne Radziwill, som fullföljde sina
egna planer, och han gjorde det nog äfven på grund af öfverdrifven fruktan för ett
förbund mellan Habsburg och Moskva. Hon blef honom snart förhatlig, och han
ville blifva henne kvitt. Men för intet pris ville Rom tillmötesgå hans önskan, till
och med när det tycktes, som om konungen ungefär som Henrik VIII ville blifva
protestant blott för att kunna få sitt ofruktsamma äktenskap upplöst. Sålunda utdog
med konungen den jagellonska ättens manliga linie.
Liksom konungens första regeringsår upprörts genom de förvecklingar, som stodo
i samband med drottning Barbaras upphöjelse, sa trädde under de följande åren af
hans regering trosstrider hindrande i vägen för hans planer. Prästerskapet —
delvis splittradt — drömde om en statskyrka, upprättad genom provinssynoders
beslut, utan att dock kunna riktigt entusiasmeras därför. Adeln intresserade
sig för nattvardsläran och andra teologiska spetsfundigheter och fröjdade sig öfver
att hafva förjagat de förhatliga, tiondehungriga romerska andlige från sina gods; den
väntade förgäfves, att konungen skulle sluta sig till den augsburgska eller någon
annan ny bekännelse — han antog till sist det tridentinska mötets beslut. Vid sidan
häraf hade lågadeln blott intresse för striden mot magnaterna, hvilken gällde »exekution»
af de gamla lagarne, hvarunder de hufvudsakligen förstodo reduktionen af de
bortslösade kronogodsen, samt för unionen med Litauen. Däremot understödde den
endast med lojhet och motvilja konungens krigsplaner och utrikes politik. Den var
sedan gammalt fredligt sinnad. Under hela 1500-talet ville den med riktig instinkt
ej veta af krig mot Turkiet. Roms ansträngningar, Habsburgs lockelser, utmålandet
af faror för Polen, sedan Ungern till större delen blifvit turkiskt — intet af allt detta
har förmått vare sig Jagellonerna eller adeln att afvika från den kloka fredspolitiken
gentemot Turkiet, hvilken rent af hade en antihabsburgsk udd. Men det var absolut
olämpligt att på alla håll drifva denna fredspolitik, äfven gentemot Ryssland och
tatarerna. Ivan IV gick ju i sina fäders spår och bekrigade konsekvent Litauen. Liksom
hans fader öfverrumplat Smolensk, öfverrumplade han Polotsk, och trots enstaka
polsk-litauiska segrar släppte han det ej ifrån sig. Ar 1568 förde konungen i fält
mot honom den mest glänsande polska här, som skådats under 1500-talet, men det
kom aldrig till drabbning — konungen var just ingen härförare. Med Ryssland
kämpade han numera icke blott om Litauen utan också om Livland och om väldet
på Östersjön.
Östersjöns betydelse hade stigit i utomordentlig grad, öfverträffade under 1500-talet
vida Nordsjöns och täflade med den, som Medelhafvet egde. Tidigare hade den
blott varit af merkantil art, när hansan från sitt »vendiska» och »preussiska» kvarter,
från Lubeck och Danzig, ensam behärskade den baltiska handeln. Mot denna handel
hade från Rysslands sida ett kraftigt slag riktats genom Novgorods underkufvande.
Genom Danmarks och Sveriges uppträdande och deras ömsesidiga rivalitet kom
sedermera det politiska momentet att träda i förgrunden, frågan om hvem som skulle
erhålla väldet på hafvet. I denna Östersjöpolitik måste också Ryssland och Polen
deltaga. Sedan områdena kring de söderut flytande flodernas nederlopp definitivt
gått förlorade för de båda landen och de tatariska horderna sparrat hvarje väg till
Svarta hafvet, var det för dem en lifssak att nå fram till Östersjön. Rysslands
handels- och vattenvägar nådde hafvet vid Narva, och därför var det först, sedan han
tvungits därtill genom svara nederlag, som Ivan IV afträdde denna plats till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
