Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
med Litauen. Trots utsikten att de utan polsk hjälp skulle blifva slafvar under Ivan,
voro de litauiska magnaterna fientligt sinnade mot förslaget. De ville ingenting annat
an skaffa sig sa stora friheter som möjligt. Den lägre adeln åter stod på
konungens och Polackarnes sida: den skulle ju komma i åtnjutande af samma privilegier
som den polska. Det ena litauiska landskapet efter det andra gick på konungens
önskan gladeligen öfver till polackarne; testen förstodo magnaterna rädda och antogo
för dess del unionen, som emellertid lät Litauen behålla egna lagar och ämbetsmän,
här och finanser. Konungen, som ju hade att kämpa mot sa mycken ovillighet och
misstroende, ville uppenbarligen se det stora verket snarast möjligt genomfördt och
gjorde därför stora medgifvanden åt magnaterna. Öfver ett halft ar hade den
minnesvärda riksdagen i Lublin 1569 varit samlad, innan beslutet om unionen kom till
stånd. Senatorer och landtbåd öfverväldigades af utomordentlig rörelse, då till sist
det ömsesidiga edsformuläret förestafvades, som för alltid med hvarandra förband
två skilda folk. Föreningen bestod sedan dess trots alla slitningar, all småaktig afund,
om an mången Radziwill,Pac(uttalas Pats)och Sapieha umgåtts med högförrädiska planer
i syfte att sönderrifva den. Till sist talade och skref, tänkte och kände man i hela
Litauen på alldeles samma sätt som bröderna på andra sidan Njemen. Ett fall,
analogt med detta, har världshistorien hittills ej haft att uppvisa.
Andra viktiga påtänkta reformer — på finansernas, härväsendets, rättsordningens
område — blefvo outförda. Det stannade vid förslag eller halfva matt och steg, sa
när det gällde att organisera en ständig gränsvakt med tillhjälp af den fjärdedel af
inkomsten af starostierna, som anslagits till härens underhåll. Ej ens en stadga för
konungaval blef antagen. Den utsväfvande konungens sista lefnadsår erbjödo ett
föga uppbyggligt skådespel. Då dynastien med hans död den 7 juli 1572
utslocknade, tycktes Polen gå de svåraste skakningar till mötes. Men de farhågor och
olycksprofetior, som oroade allmänheten, gingo ej i uppfyllelse. Ingenstädes blef lugnet
stördt, vare sig inom landet eller vid gränserna. Sa betydande var ännu lagens
auktoritet liksom folkets rättsmedvetande, sa stor respekten i utlandet för Polens makt.
Bland kandidaterna till den lediga tronen uteslöto protestanterna själfva en protestant;
de ville hafva en katolik, då han åtminstone skulle hysa respekt for sin ed och for Rom.
Bland de öfriga tycktes tsaren och Habsburgarne hafva de största utsikterna. I Polen
smickrade man sig med att Ivans eller hans sons val skulle sätta frukt i en ny
union, sådan som den med Litauen; man betonade också redan nu slavernas
blods-förvantskap, men motsatserna voro för stora, och hur ofta an en moskovitisk
kandidatur nu och under de följande hundra aren bragtes på tal, vann den dock aldrig
riktigt allvarligt stöd från vare sig polsk eller rysk sida. Ivan förklarade ju utan vidare,
att Litauen skulle han gärna taga, men Polen brydde han sig mindre om. På ojämförligt
mer allvar togs nu liksom senare den österrikiska kandidaturen, redan därför att Rom ifrigt
understödde den och anbefallde den åt de polska biskoparne. Men denna kandidatur
möttes hvarje gång af ett outplånligt misstroende från adelns sida, för hvilken Böhmen
stod som ett varnande exempel. Habsburgarne — sa var dess ständiga fruktan —
skulle otvifvelaktigt gynna de ärelystna magnaterna, och då vore det för alllid förbi med
den öfriga adelns själfständighet. Blefvo an österrikiska kandidater af Polens primas
— landets regent under ett interregnum -— förklarade valda, sa uppträdde man mot
dem, äfven med risk af ett inbördes krig. Misstroendet mot Österrike, mot landets
egna konungar, hvilka ville schackra bort Polen till Österrike, skulle utså en an
skadligare tvedräkt mellan konung och folk. Valet af en Piast — d. v. s. en inhemsk
magnat — förbjöds af den ömsesidiga afundsjukan. Af främmande furstar väntade
man för öfrigt guld och gröna skogar, och de voro frikostiga på löften, i samma
mån som de ej kunde eller ville hålla dem — detta gäller särskildt Frankrikes
kandidat och hans sluga sändebud, ty Katarina af Medici ville se sin älsklingsson placerad
på Polens tron. Henrik af Anjou blef verkligen vald den 16 maj 1573, kom i början af
1574 till Polen och flydde därifrån redan den 18 juni 1574, då han genom sin broders,
Karl IX:s, plötsliga död kallats till Frankrikes tron. Henrik flydde, och ingen sörjde
honom; men beståndande blefvo de pacta conventa och de articuli Henriciani, som
gjorts till villkor för hans val och som hvarje följande konung måste besvärja och
som prisgåfvo hvarje konung åt adelns godtycke. Ty bestämmelserna innehöllo icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
