Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR.
35
blott försäkran om trosfrihet för adeln — trots de andliges motstånd genomdrefs denna
artikel af protestanterna, som ej hade något riktigt förtroende för Bartolomeinattens
hjälte — utan den fråntog äfven konungen rätten att börja krig och sluta fred,
på-tvang honom ständig kontroll från senatens sida, förbjöd honom att utan riksdagens
bifall inkalla det allmänna uppbådet, och om han ej höll detta och annat mera,
voro hans undersåtar fritagna ifrån sin lydnadsplikt.
Hur ofta an franska kandidater sedart uppställdes, lyckades aldrig mer någon
fransman bestiga Polens tron. Nästa gång föll valet på ratt man, Stefan Bathory, vojevod
af Siebenburgen och f. d. protestant. Han valdes af adeln, medan senaten hade
beslutat sig för kejsar Maximilian.
Genom ett raskt grepp lyckades han
bemäktiga sig kronan trots medtäflaren.
Han ville vara en verklig, ej en
skenkonung. Han bröt först Danzigboarnes
trots, hvilka, för att trygga sina
intressen, i det längsta höllo sig till
Maximilian. Danmarks hjälp till sjöss blef dem
emellertid till föga gagn; det hette redan,
att de skulle blifva danskar, men
därpå tänkte åtminstone storborgarne
aldrig. Dessa åvägabragte en fred, som
slöts på mycket milda villkor: mot en
ökning af den af Danzig erlagda
skatten erkändes stadens forna ställning,
storborgarne tillförsäkrades om
uteslutande inflytande i staden, och för
alltid sköts en rigel för alla polska
flottplaner. Nöden dref konungen till
dessa eftergifter, ty Bathory måste rikta
alla krafter han kunde förfoga öfver
åt annat håll. Ivan, som önskat, att
kronan skulle sättas på en
Habsbur-gares hufvud, betraktade valet af en
turkisk vasall till konung som en
utmaning. Han anföll Livland 1576
och eröfrade allt utom Riga och Reval.
Men Bathory var icke en Sigismund
August. Efter Polotsks eröfring 1579
förlade han — för första gången sedan
nära halftannat århundrade — kriget
till moskovitisk mark (1580 och 1581),
intog ett stort antal fästen och inneslöt
Pskov. Polska ströfkårer närmade sig Moskva, och Ivan lemnade staden och flydde
norrut. Dessa storartade framgångar vunnos naturligtvis ej med tillhjälp af det
allmänna uppbådet utan tack vare de värfvade trupper, som konungen och
stormännen uppställt. Polackarnes utrustning och stridssätt voro vid denna tid totalt
föråldrade; det såg ut, som adeln under de bagge Jagellonerna glömt krigets lek.
Bathory införde reformer och visade, hvilket förträffligt material hans ungerska och
polska bondesoldater erbjödo en energisk fältherre. Den tioåriga freden, som ingicks
under medling af Rom och jesuiterna, garanterade åt Polen Livland och Polotsk.
Ryssland var fullständigt drifvet tillbaka från Östersjön, ty samtidigt — utan att
ett förbund slutits mellan Sverige och Polen — bekrigade Johan III af Sverige Ivan,
eröfrade Narva och Ingermanland och återtog Estland. — Äfven inre reformer
vidtogos af Bathory och hans hetman och kansler (Zamojski). En öfverdomstol
(krontri-bunalet) inrättades; en jesuitakademi stiftades i Vilna, och orden gynnades på allt
sätt; skatteväsendet förbättrades; förvaltningen i det polska Livland ordnades — här
skulle motreformationen i Nordeuropa smida sina vapen. De drogo sig ej för att
Stefan Bathory,
konung af Polen.
Kopparstick af
Jost Amman. 1576.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
