Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
statuera exempel: en af stormännen, Zborowski, hvilken i förening med sina bröder
just varit den, som genomdrifvit Bathorys val, blef afrättad, emedan han trotsat den
lag, som vid dödsstraff förbjöd en för mord landsförvisad att återkomma. Häröfver
råkade adeln i raseri, men konungen och kanslern läto ej skrämma sig; de
genom-drefvo, att två andra medlemmar af ätten Zborowski blefvo landsförvista. Väl steg
missnöjet inom adeln. I synnerhet knorrade protestanterna, som fruktade för sin
frihet: redan reste sig hotande motreformationens spöke. Allvarsamma missräkningar
rönte konungen stundom, och hans mod sjönk, men hans vidsynta själ sysselsatte
sig alltjämt med omfattande planer, an på en union med Sverige, an på
penningunderstöd från påfven för nya krig, närmast mot Ryssland men med Turkiet som
slutmål — detta saijnma Turkiet, som direkt hjälpt Bathory upp på tronen och som
redan invaggade sig i hoppet att från Konstantinopel obehindradt kunna förfoga öfver
samma tron. Midt under arbetet på förverkligandet af dylika planer dog den
barnlöse konungen den 12 december 1586 efter blott tio års regering och utan att hafva
kunnat tillförsäkra sin brorson tronföljden.
Ar 1587 valde åter två partier var sin konung. Zborowski-partiet valde
ärkehertig Maximilian, Zamojskis den unge Sigismund af Sverige, en son till Johan III
och Katarina Jagellonica. Maximilian inföll i riket, men blef af kanslern besegrad
utanför Krakau och vid Pitschen i Schlesien. Han föll i sin fiendes händer och blef
fri blott på det villkor, att han afsade sig kronan. Sigismund III blef nu krönt. Ett
sämre val skulle ej ens Zamojskis dödsfiende kunnat göra. Kanslern själf fick erfara det.
Medan polackarne gladde sig åt att de genom Sigismunds val tryggade sin besittning
af Livland, ja till och med hoppades, att den nye konungen skulle afträda Eslland,
sa intresserade sig jesuitlärjungen för Polen endast ur den synpunkten, att han kunde
missbruka sitt katolska land till att med dess hjälp nedslå protestantismen i Sverige.
Han ingick ett nära förbund med det ärkekatolska kejsarhuset, äktade två
habsburgska prinsessor efter hvarandra, till på köpet två systrar, hvilket, redan det, väckte
anstöt i Polen, och han bortschackrade Polen till Österrike — att tillfalla det under
hans lifstid eller efter hans död. Hans katolska fanatism kostade honom naturligtvis
först hans ärfda tron i hans lutherska land; den bestegs af hans farbroder Karl. För
det österrikiska aftalet fick han betaldt på riksdagen 1592, som gick skarpt till rätta med
konungen och kännbart förödmjukade honom, då den tvang honom att förneka
uppgörelsen. Österrikiska intriger med kosackerna samt i Moldau och Valakiet afsågo att
inveckla Polen i stridigheter med Turkiet, men Zamojskis raska och lyckliga krigföring
afvände faran. Nu bröt kriget ut i Norden. På konungens anstiftan angreps Estland;
till svar härpå följde Svenskarnes infall i Livland, men Zamojski trängde dem
tillbaka, och 1605 vann den litauiske hetmanen Chodkiewicz den lysande segern vid
Kirkholm. Nu skulle en varaktig fred kunnat vinnas, men Sigismund betraktade
Karl som usurpator och ville ej höra talas därom. Zamojski hade kort förut dött,
och förbittringen mot konungen gaf sig nu ohejdadt luft. En del äregiriga
missnöjde samlade kring sig adeln, riktade mot konungen en rad delvis orimliga
anklagelser och kraf och förklarade honom slutligen afsatt. Den adliga anarkien — rokosz
— nedslogs visserligen af monarkiens anhängare, genom dessas seger vid Gusow 1607,
men monarkisterna förhindrade själfva en mera skarp efterräkning. Kronans auktoritet
hade ånyo erhållit en svår stöt. Den ökades ej genom konungens egensinniga och
tvetydiga politik under det ryska kriget. Han lade sig framför Smolensk och intog det först
efter en mer an tvåårig belägring (1611), och utsikterna att förvärfva Rysslands krona
förspillde han helt och hållet. Katolicismens Don Quijote hade i sin fanatism förlorat
känslan för verkligheten. I stilleståndet i Djeulino 1618 erhöll emellertid Polen tillbaka
vidsträckta områden. Dess omfång nu förde tankarne till 1400-talets Polen, och dess
gränser ryckte fram i betänklig närhet af själfva Moskva. Framgångarne fingo
dock betalas dyrt; under dessa fälttåg begärde hären utfå sin innestående sold i
stället för att gå mot fienden, gjorde myteri som »konfederation» och brandskattade
kungliga och andliga gods, ända tills riksdagen med öfver 100 millioner polska gulden
tillfredsställde dess fordringar.
Ett krig med Turkiet utbröt nu. Många orsaker härtill förelågo. Kosackerna
hade företagit åtskilliga plundringståg samt 1615 bränt Sinope och Trapezunt. Polska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
