Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR.
37
storman inledde på egen hand företag mot Moldau 1612 och 1616. Men viktigast
var, att konungen, ehuru han lofvat neutralitet gentemot Siebenburgen, ställde sig,
katolsk fanatiker som han var, på kejsarens sida och lät polska soldater deltaga i
ett öfverfall på Siebenburgen. Den gamle kronhetmanen Stefan Zolkiewski, segraren
vid Gusow 1607 och vid Klusjino 1610 (öfver svenskar och ryssar), kastade sig med
alldeles otillräckliga stridskrafter mot turkar och tatarer och föll med blomman af hären
efter en förtviflad kamp vid Cecora 1620 — ett offer för anarkien i hären. Detta var blott
ett förspel till större händelser. Den unge, ärelystne sultanen Osman IV drog själf
ut i spetsen för en här, större an turkarne någonsin förr uppställt i Europa, för att
med sina hundratusentals soldater från
tolf konungariken eröfra hela Polen.
Den andra hetmanen, den gamle Karl
Chodkiewicz, segraren vid Kirkholm,
intog nu ett fast läger vid Choczim,
och turkarnes alla rasande
stormanfall, som kostade dem deras bästa
trupper, bröto sig mot tapperheten hos
polackar och kosacker. Hetmanens
död, bristen på ammunition — intet
förmådde dem att vackla. Det kraftiga
motståndet, väderleksförhållandena och
underrättelsen om det polska
uppbådets inkallelse och långsamma
framryckning förlamade i förening Osmans
stridslust. Han återvände med
oför-rättadt ärende och fick med lifvet plikta
för sin djärfhet. Hela kristenheten
firade segern vid Choczim.
Då Sigismund vidhöll sina anspråk
på den svenska tronen, uppblossade
kriget med Sverige ånyo. Gustaf Adolf
hindrades därigenom att redan då
blanda sig in i det tyska kriget. I
Livland och sedermera i Preussen lärde
sig den unge konungen krigets konst.
Polackarne själfva förde kriget mycket
lamt; det var högst impopulärt,
lands-fördärfligt och af konungen påtvunget
hans undersåtar. Gustaf Adolf gjorde
förmånliga fredsanbud, men Sigismund
var halsstarrig, och i stället för en
gynnsam fred afslöt han det ena föga
berömliga vapenstilleståndet efter det
andra. För polackarne var konungen med
sitt inbundna och egensinniga väsen högst osympatisk, och nu hade han invecklat kronan
i ändlösa strider, öfverallt ådragit henne fiender och som en marionett i jesuiternas
händer uppoffrat alla landets intressen for sitt svenska konungadöme och för
katolicismen. Under hans tid blef ofördragsamheten en makt: man förbigick
protestanter, när höga ämbeten bortgåfvos, man såg genom fingrarne med pöbelns
excesser, man trakasserade protestantiska städer, t. ex. i Livland, jesuiter trängde in
öfverallt. Konungens och hans omgifnings politik slutade inåt och utåt med en
fullständig bankrutt trots de små polska armeernas alla segrar. Riga var sedan 1621
i Gustaf Adolfs händer, och därmed följde förlusten af Livland, förlusten af landets
ställning i Norden och på hafvet. Ty sedan Gustaf Adolf eröfrat Livland, vände han
sig omedelbart mot Preussen, och snart förlade han kriget till själfva Polen.
Konungens politik var uteslutande dynastisk, d. v. s. svensk, ty i Polen var han
ju blott valkonung; men motreformationen, som trängde fram öfverallt, förband hans
Sigismund III,
konung af Polen.
Kopparstick af Jonas Seyderhof
efter en målning af Pieter Soutmann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
