Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
nu, men den ena blef i Litauen slagen af Czarniecki, den andra tvangs af Lubomirski
till kapitulation i Zudnov (1660). Trots dessa katastrofer stannade blott kosackerna på
högra Dnjeprstranden under sin hetrnan Tetera under Polen; vänstra strandens
lös-sleto sig for alltid och lefde sedan under egen hetman under rysk lydno. Men
jäsningen bland de polska kosackerna ökades, de fruktade för sin säkerhet, och de
underkastade sig 1664 Turkiet; därmed frambesvors det turkiska öfverväldet öfver
Ukraina och Podolien.
De stora framgångarna året 1660 hade blifvit utan frukt. Hären gjorde nämligen
myteri, och för att tilltvinga sig utbetalningen af de millioner hvartill den innestående
solden uppgick, sammanslöt den sig etter häfdvunnen sed till ett »heligt förbund»
och hemsökte åter med brandskaltning kungliga och kyrkliga gods. Härmed
förknippades hvarjehanda politiska stämplingar från hetmanen och storrnarskalken Georg
Lubomirskis sida. Ännu ar 1655 hade han varit konungens anhängare, men nu
afslöjade sig den forne reformvännen, segraren mot Rakoczy och Moskva, som
banerförare för den polska »legitimiteten», d. v, s. som försvarare af den gyllene friheten
eller adliga anarkien och just därigenom som en farlig fiende till en franskvänlig
politik. Denna politik hade energiska målsmän i den franskfödda drottningen och
hennes omgifning. Genom freden i Oliva, sorn afslutats under fransk medling, nådde
den fram till fullkomlig seger. Konungen blef nu ett verktyg för densamma. Dess
mål var att få afgjordt insteg i Polen, for att Österrike sålunda skulle kunna angripas
från två sidor. Redan vid riksdagen 1661 uppträdde konungen öppet mot
val-konungadömet såsom roten till allt ondt, hvaraf Polen led, varnade för rikets
stundande sönderfallande och yrkade på att ännu, medan han lefde, en fransk prins
skulle väljas till tronföljare. Men ett par röster gjorde insaga däremot, och därmed
hade riksdagen förkastat förslaget. På följande riksdag genomdref Lubomirski med
sitt anhang planens definitiva fall: förslag att välja tronföljare under en konungs
lifstid brännmärktes for framtiden som ett attentat emot friheten. Nu lät den stolta
drottningen Lubomirski erfara hennes hat genom på hvarjehanda sätt tillbakasätta
honom, men i stället växte den store »republikanens» popularitet bland adeln i hög
grad. Allt högre syftade hans planer, men innan han trädt i förbindelser med
kejsaren och kurfurst Fredrik Wilhelm, blef han anklagad för högförräderi. Trots
sina anhängares veto dömdes han på riksdagen 1664 till landsförvisning och förlust
af ämbeten och gods. Hetmansstafven fick Czarniecki, som dock afled ännu samma
ar, marskalksstafven öfvertog den unge Sobieski, som snart, hatad och föraktad af
adeln, jämväl befordrades till hetman. Snart slöt sig adeln öppet till den »absoluta
maktens» främste vedersakare, slutligen utbröt ett inbördes krig, hvarunder Lubomirski
visste att skickligt draga sig ur svårigheten och två gånger besegrade de kungliga
trupperna. Utanför Lengonice lyckades man komma till en uppgörelse. Konungen
uppgaf definitivt sitt anspråk på konungavalets förrättande, Lubomirski benådades
1666, men dog efter några månader i Breslau. Den adliga anarkien.hade vunnit en
afgörande seger, och Polen var dömdt att hjälplöst tvina bort.
Den franska politiken gjorde bankrutt, och hur mycken möda och kostnad franska
konungar offrat, hafva de dock aldrig sedan vunnit något i Polen. De
uppgåfvo-till sist att drifva hågon polsk politik,då de ej ansågo sig kunna vinna något därmed, och
nöjde sig med rollen af ovänliga men stumma åskådare. För visso kräfde Frankrikes
intresse i striden med Habsburgarne bundsförvantskap med dessas naturliga fiender^
Turkiet, Polen och Sverige. Men Frankrike har ej, trots de ansträngningar det
gjort att medla, kunnat förebygga, att dessa dess bundsförvanter först och främst
sönderslitit hvarandra — Sverige och Polen på sitt håll, Polen och Turkiet på sitt.
Trots franska drottningar, franskt guld, ja, franska trupper har Frankrike i Polen
aldrig tillnärmelsevis nått hvad de lyckats nå i Sverige; i den anarkiska staten ledde
dess ansträngningar ständigt till resultat, rakt motsatta dem, som åsyftats. Till sist
har Frankrike till och med hjälpt till att befordra anarkien i Polen.
På ett krig med Ryssland var ej vidare att tänka. Ett 20 årigt stillestånd slöts
i Andrussov 16H7, hvari Polen afstod Sigismund Hirs och Wladyslaw IV:s eröfringar:
Smolensk, Severien och Tjernigov, östra Ukraina, ja själfva Kiev, det sistnämnda
visserligen blott på två ar — men det återlemnades aldrig. Härmed hade Polen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
