Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR.
45
och tatarer gifvit honom, slog fienden med panisk skräck, och mot de pansarklädda
polska husarernas stormanfall kunde ingenting hålla stånd. Sobieski nöjde sig ej med att
undsätta staden, för hvars räddning han skördade hela kristenhetens tack — med
undantag af Habsburgarnes. Han förföljde turkarne och godtgjorde en motgång, som
han led, med en ny lysande seger, som färgade Donau röd af turkiskt blod. Detta
var Polens sista kraftiga ingripande i Europas öden. En viss kyla inträdde mellan
bundsförvanterna, som ej kunde ena sig om att dela huden på den björn de ännu
icke dödat. Efter en häraf förorsakad paus fortsatte Sobieski det onyttiga kriget mot
turkarne, men med sin obetydliga här
och utan tillräckliga förråd kunde han
ej i Bukovinas och Moldaus öde
nejder vinna någon afgörande framgång,
ehuru han framträngde ända till Donau.
Särskilt farligt blef återtåget från dessa
ogästvänliga trakter. Österrike
lemnade honom ständigt i sticket, och
ändå offrade han för sin fixa idé allt.
Därför slöt han 1686 definitivt fred
med Ryssland och afträdde då för
alltid Smolensk, Tjernigov, ja äfven
Kiev; alltsammans blott för att försäkra
sig om förbund med Ryssland mot
Turkiet. Han afböjde Frankrikes
försök att medla enskild fred; ej ens
Österrikes snöda otack kom honom
att vackla i sin politik. Men i landet
var det långa och upprifvande kriget
impopulärt, polackarne sympatiserade
med de ungerska rebellerna, icke med
Leopold; några större framgångar
vunnos ej, icke ens Kamieniec återtogs,
och tatariska infall kunde icke
förebyggas — till och med Lemberg
hotades allvarsamt från detta håll 1695.
Den en gång förgudade konungens
stjärna hade längesedan förbleknat,
och han blef föremål för ett hat, som
öfverflyttades på hans familj, särskildt
på den intriganta franskfödda
drottningen.
Af de konflikter, som upprörde
världen, ville man öfver hufvud ej vidare
höra talas. Hvad man numera ostraffadt kunde bjuda Polen, hade man sett i hvad som
inträffat med Kalkstein, hvilken kurfursten af Brandenburg på grund af hans
polskvänlighet och intriger helt enkelt lät gripa i Warschau och afrätta i Memel (1672).
I stället hade den allmänna opinionen fullt upp att göra med hvarjehanda arfsfrågor,
hur det skulle gå med det ostrogska majoratet, eller hvem som genom giftermål med
en arftagerska af huset Radziwill skulle få familjens gods. I Litauen vållades missnöje
särskildt på grund af familjen Sapiehas ständigt växande makt. Sobieski gynnade
denna på bekostnad af dess fiender, släkten Pac. Herrarne af huset Sapieha
erhöllo alla högre ämbeten och började utöfva ett odrägligt tryck på sina motståndare
och rivaler, de ryggade icke tillbaka för att inlåta sig i den skarpaste konflikt med
biskopen af Vilna, och de bragte’ det slutligen därhän, att den litauiska adeln
sam-manslöfsig mot dem och vid Olkieniki (1700) med dem hade en blodig uppgörelse
och sprängde deras här, hvarpå de drabbades af förlust af ämbeten och värdigheter.
Ställningen var sådan, att vid konungens död (1696) Polen formligen drog andan.
Snart visade det sig, att den aflidnes äldste son ej just hade stora utsikter att blifva
Kurfursten af Sachsen Fredrik August I, kallad
den Starke, som konung af Polen August II.
Kopparstick af Thurneysser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
