- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
48

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

48 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
ras, sprängdes riksdagarne, ty enligt gammal sed fick konungen blott under riksdag
besätta ifrågavarande ämbeten. Större oro väckte den gamle vällustingens plötsliga
död 1733, hvarigenom dennes åter upptagna planer på ett absolution dominium
och tronföljdens tryggande åt den ende sonen korsades. Landet var grundligt trött
på sachsarne, och då erbjöd sig ju af sig själft valet af den upplyste, humane,
ener-gilöse Stanislaw Leszczynski, som nu uppehöll sig i Frankrike och hvars fromma, mindre
sköna dotter var förmäld med Ludvig XV. Det tycktes vara en hederssak för
Frankrike att åt konungens svärfader återförvärfva hans tron, och med dess gladare mod
gingo därför de denna gång eniga främsta stormansfamiljerna till verket— de »stolte»
Potockierna och de »kloke» Czartoryskierna med sin frände, uppkomlingen
Ponia-towski. Nästan enhälligt blef Stanislaw vald, den 10 september 1733. Men några
andra magnater — Potockiernas afundsmän — valde kort efteråt, den 5 oktober,
ett stycke från valfältet, i Praga, Fredrik August af Sachsen till konung — med
utländsk hjälp. Han köpte Rysslands ynnest genom att släppa Kurland och
Österrikes genom att erkänna den pragmatiska sanktionen. För resten låg det i dessa
staters intresse att hindra tillväxten af franskt inflytande i Polen. Ryska och sachsiska
bajonetter afgjorde sålunda saken mot adelns röster. Nu började det s. k. polska
fronföljdskriget. Frankrike förde det i Tyskland och bekymrade sig föga om Polen
och dess konung. Stödd på de främmande hararne, lät August III kröna sig 1734.
Stanislaw flydde till Danzig, som regelrätt belägrades af ryssarne under Munnich.
Tarflig hjälp fick han till lands af sina polska vänner, an tarfligare af fransmännen
till sjöss, och när bägge besegrats, flydde Stanislaw förklädd till Königsberg, där han
blef val mottagen af Fredrik Wilhelm. Sedan konfederationen i Dzikpw, som ingåtts
for att stödja honom, blifvit krossad och Frankrike slutit fred med Österrike, afstod
Stanislaw från Polens krona, men erhöll Lothringen och Bar som lifstidsbesittning.
Hans humana vasen och hans försök att i möjligaste mån skydda landets intressen
mot Frankrike förvärfvade honom här allmän aktning och kärlek. En minnesvård
Öfver honom pryder an i dag den förnämsta öppna platsen i Nancy.
I stället för Stanislaw besteg nu den fromme, tjocke och dumme August III
Polens tron, en nattsäck och icke en människa, för att begagna Fredrik II:s spefulla
ord. Polens språk förstod han lika litet som hans fader, i landet uppehöll han sig
sa sällan och sa kort som möjligt och nöjde sig med att i Fraustadt sammanträffa
med senatorerna. I hans ställe regerade grefve Bruhl, d. v. s. han lotsade sig fram
mellan de rivaliserande magnaterna, mellan släkterna Potocki och Czartoryski—
»familjen». Bröderna Czartoryski, den litauiska kanslern Mikael och den rödryske
voje-voden August, båda bildade, äregiriga och af skrupler föga besvärade, inledde en
klok reformpolitik, som framför allt gick ut på härens och finansernas stärkande samt
afskaffandet af liberam veto. Men genom Potockiernas ingripande sprängdes
riksdagarne 1744 och 1750, där Gzartoryskierna framställde reformförslag i nämnda syften;
det preussiska sändebudet lyckönskade sig 1744 öfver resultatet mer an öfver en
vunnen seger — just Preussen och Frankrike fruktade ett starkt Polen-Sachsen. Icke
heller 1752 lyckades Czartoryskierna genomföra sina planer, trots att bägge
Potockierna, primas och kronhetmanen, nästan samtidigt dött. Frankrikes sändebud,
Broglie, lyckades åt oppositionen vinna en ny chef i den nye hetmanen, den fåfänge
och oduglige Branicki. Partiet kallade sig det »nationella» i motsats mot »hofpartiet» —
Bruhls och Mniszeks — och »familjens». Sedan Branicki 1752 omintetgjort det
tredje reformförslag, som »familjen» framställt, slöto Czartoryskierna sig till
Ryssland, då de af egen kraft ej tycktes kunna genomdrifva något — och sa var ju
släkten Potocki Rysslands mest afsvurna fiender. Genom sin unge frände Stanislaw
August Poniatowski sökte de i Petersburg komma i förbindelse med Katarina, då hon
ännu var storfurstinna.
Under dylika politiska slitningar, under riksdagsstrider, ofruktbara framför allt
genom preussiska intriger, njöt den adliga nationen den sötaste sömn.och de rikaste
skördar, och dess lösen var: under sachsarnes välde skall du äta, dricka och lossa
på gördeln. En historia har Polen ej mellan åren 1735 och 1763 att uppvisa, men
väl historier, exempelvis en Poniatowskis duell med en Tarlo, en till judendomen
omvänd Radziwills excentriciteter, mesalliansen, som en Lubomirski ingått, och fram-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free