Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 4. Polens undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
lättare, som Österrike redan 1770 hade besatt Zips, som kejsar Sigismund på sin tid
förpantat till Jagello och naturligtvis ej inlöst. Det var detta, som hade eggat Fredrik II
till handling; redan 1770 hade ju han och Josef i Neustadt diskuterat den plan, som
prins Henrik nu förordade i Petersburg. I februari 1772 var man i princip öfverens,
men först efter långt köpslående afslöts delningstraktaten mellan de tre hofven den
5 augusti 1772. Den bevisföring, som i ockupationsmanifesten presterades för
makternas historiska rätt, var löjlig; den ratt, som de stödde sig på, var endast och allenast
styrkans. En mer hänsynslös kränkning af allt hvad rätt heter hade Europa dittills
ej skådat. Men det teg. Just de mer upplystes sympatier hade Polen gått förlustigt
på grund af fanatismen hos herrarne i Bar. England talade visserligen om det
ärelösa och omoraliska i delningsmakternas handlingssätt men låtsade i öfrigt ej
därom. Först när dess fartyg i Danzig fingo betala dubbla tullafgifter, började det
morska upp sig, men Fredrik II gaf då efter och lät det förblifva vid det gamla.
Makterna kräfde nu af konung och riksdag ratifikation af delningsfördragen och
hotade eljest med vidare öfvergrepp. Konungen hade intet annat att göra an att
inkalla riksdagen. Allt hvad anständigt var underlät sa vidt möjligt att infinna
sig. Försiktigtvis besatte de förbundne Warschau. Före förhandlingarnes början
ingicks en konfederation under ärkeskälmen Adam Poninskis ledning. Häremot
hjälpte ej protester från litauiska ombud (Rejtan, Korsak m. fl.). De öfriga, fåtaliga
nog, valde den delegation, som den 18 september 1773 ratificerade fördragen.
Österrike tog för sig den bästa biten. Det erhöll Lillpolen, landet utefter Weichsel
till Sendomir och Zamosc och därifrån i en vid båge till Dnjestr och Moldau, d. v. s.
våra dagars Galizien jämte Sendomir och Zamosc. På grund af fantastiska
rättsanspråk hade den ungerska kronan framställt kraf på landet, och nu blef det som
konungariket Galizien och Lodomerien lagdt under en ståthållare (grefve Pergen) och beröfvadt
hvarje spår af själfstyrelse; tyskan blef ämbets- och skolspråk, Lemberg blef
förvaltningens medelpunkt och i stället för Zamosc säte för ett universitet.
Måttligare till omfång men af oändligt större betydelse var Preussens förvärf.
Det åstadkom det länge eftersträfvade sambandet mellan Ostpreussen och
Brandenburg—Pommern. Preussens rätt till dessa områden var af samma art som
Österrikes på sitt håll, d. v. s. af noll och intet värde. Gränserna, i Netzetrakten
med afsikt obestämdt angifna, omslöto blott de tre inkorporerade vojevodskapen
(Marienburg — med Ermeland —, Kulm och Pommerellen). Däremot fick man afstå
från Danzig och Thorn. Genom hvarjehanda trakasserier sökte man från preussiskt
håll göra lifvet surt för de bägge städerna; men trots detta sträfvade de af alla
krafter mot att uppsugas af Preussen.
Rysslands andel var vidsträcktast men minst värdefull (1,603 kvadratmil, Österrikes
1,509, Preussens 660). Den nya gränsen följde Duna och Dnjepr. Den omslöt
Livland och de fyra vojevodskapen Vitebsk, Polotsk, Minsk och Mstislav.
Efter förlusten af mer an en fjärdedel af sitt område hade Polen dock alltjämt
ett omfång jämförligt med Frankrikes i våra dagar. Men gränserna voro öppna och
obefästa, och till hafvet nådde det blott vid Danzig, sa vidt Preussiska
tulltrakasserier vid Fordon öfver hufvud medgåfvo det. Särskildt kännbar var förlusten
af saltverken vid Wieliczka och Bochnia. Delningsmakterna garanterade det
återstående polska områdets integritet och de »kardinallagar» — d. v. s. den
kardinaloordning —, som* delegationsriksdagen 1773—75 skapade. Utan gifvet bifall från de
tre makternas sida skulle inga »organiska förändringar» få vidtagas. Innebörden af
denna garanti var emellertid rätt tvifvelaktig; två liktidiga deklarationer från
Rysslands och Preussens sida, afgifna i november 1788, voro hvarandra diametralt
motsatta: den ryska förbjöd sa godt som hvarje nyhet, den preussiska medgaf inre
förändringar, inre reformer.
Ryssland förbehöll sig sin maktfullkomlighet med afseende på de polska
förhållandena och afslöt en särskild »akt» med republiken, hvari den nya konstitutionen
garanterades (1775). Valriket, liberum veto, rätten att uppsäga konungen tro och
lydnad gällde som oantastliga och kunde ej ens afskaffas genom ett enhälligt beslut.
Endast genom enhälligt beslut kunde hären och skatterna ökas. Konungen blef nu
formligen blott president i det »ständiga rådet», en kommission af 18 senatorer och 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
