Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
tills vidare blott beskyddare for alla rättrogne, och de grekiska och österländska
patriarker och deras utskickade, som kommo att tigga i Moskva, stärkte
moskoviterna i deras högmod. Det gick slutligen därhän, att ortodoxt och moskovitiskt
väsende blef ett och att man till och med tviflade på sina egna läromästares, grekernas,
rättrogenhet. Ivan III betraktade sig på grund af sitt gifte som de byzantinska
Paleologernas arfvinge och insatte deras dubbelörn i riksvapnet; konsekvensen häraf
skulle en gång Peter I och Katarina II draga.
En tredje utvecklingslinje, hvarpå visserligen likaledes först Peter den Store på
afgörande sätt slog in, får man också en antydning om under Ivan III. Då hans
gemål Zoe —Sofia, som ryssarne kallade henne — den byzantinska prinsessan,
Paleologernas ättling, red in i Moskva, hade hon i sitt följe europeiska läkare och
ingeniörer, konstnärer och handtverkare, guld- och vapensmeder. De byggde de kyrkor
och palats, som misslyckats för ryska byggmästare, de göto klockor och kanoner,
de tillverkade krut och sökte efter ädla metaller. Man kunde förakta dem som
otrogne, man kunde undvika deras umgänge som ett gift för själen, men deras
tjenster kunde man ej undvara. Man hade dessa läromästare att tacka för en
förnuftigare beväpning och en modernare krigskonst, som måste leda till obetingad seger
öfver tatarerna och möjliggöra ett framgångsrikt motstånd mot västerländska trupper.
Betecknande för Ivan III:s uppträdande ar också en annan sak. Kardinal
Bessarion och påfven hade förmedlat hans giftermål med den byzantinska prinsessan,
deras skyddsling, i den säkra förhoppning att därmed främja den florentinska
kyrkounionens verk. Detta visade sig vara en illusion, men hvarken nu eller under de
följande århundradena lät Bom varna sig, och det gjorde ryssarne ännu mången
värdefull tjenst i samma förhoppning och med samma påföljd. Den simplaste ryss
kunde ständigt lura det heliga Bom och dess jesuiter — till den grad kunde den
fixa ideen om en kyrklig union förvirra Boms klara blick.
Efter en nära femtioårig regering dog Ivan III ar 1505. Hans sonson Dmitrij, en son
till hans äldste son och en prinsessa af Tver, hade redan 1498 krönts till storfurste och
efterträdare, men han hade 1502 blifvit afsatt och tronföljden tillerkänts Zoe-Sofias son
Vasilij. Under storfurstens senaste ar hade de afgörande striderna utkämpats med
hans egen svärson Alexander, Jagellonen. som 1494 hade äktat Helena, hans dotter med
Sofia. Härmed hade det latenta krigstillståndet med Litauen ändtligen öfvergått till
ett öppet. Som förevändning tjenade det trostvång, för hvilket Helena och den
litauiska ortodoxien påstodos hafva blifvit utsatta. Detta var första gången, som Moskva
uppträdde som beskyddare för ortodoxien i Litauen—Polen mot de romerska
»för-tryckarne», och det skulle ända till 1768 med alltjämt växande framgång spela denna
roll. Obestridligt var, att de litauiska gränsfurstarne på grund af trosskäl kände
en dragning till Moskva, och Ivan III sparade hvarken lockande löften eller
våldsamheter. Några gränsfurstars — Bielskis, Massalskis med fleres — affall blef signalen
till kriget, som för Litauen ledde till det allvarsamma nederlaget vid Wiedrosza
(1500). Fortsättningen tog emellertid ett för Ivan mindre gynnsamt förlopp, i det
att Litauens bundsförvant, den livländska ordensmästaren Walter von Plettenberg,
tillkämpade sig några fördelar åren 1501 och 1502. Under sådana förhållanden
kom det 1503 till ett stillestånd på sex ar på basis af den ställning, som Ivan nått
och som för honom var ganska fördelaktig. Till en definitiv fred ville han blott
bekväma sig, om alla fordom ryska områden såsom arf från hans fäder återlemnades
till honom. Sålunda ställde han for den ryska politiken det mål, som hade kunnat
före-sväfya den litauisk-polska, om den förmått utveckla någon energi och följdriktighet.
Ännu en gång blef Byssland deladt — mellan Ivans fem söner; men Ivan hade
tryggat hufvudarfvingens, Vasilijs, ställning på sådant sätt, att det ej kunde blifva tal
om någon Oafhängighet för hans bröder. Vasilij förbjöd dem gifta sig och indrog
utan vidare deras områdeji efler deras död. I öfrigt fortsatte han sin faders
politik: öfver tatarerna i Kazan blef Bysslands inflytande allsmäktigt, i Litauen erhöll
han en mäktig befordrare af sina intressen i den segerrike fältherren Glinskij, som
afföll till honom, och de sista spåren af gammal rysk autonomi utplånade han.
Hade hans fader tillintetgjort Novgorod, sa blef nu Pskov fullständigt beröfvadt
sin själfständighet utan någon som helst orsak eller förevändning — dess autonoma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
