Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
med »tjenstegods», längre fram blef ock kyrkan ihågkommen. Slutligen slogo sig
köpmän och handtverkare ned i byn. An raskare an den södra vidgades den östra
gränsmarken. Man hade nått fram till Ural, och det dröjde ej länge, förrän bergen
öfverskredos af kosacker under Jermak, hvilka stodo i tjenst hos släkten Stroganov,
som idkade grufdrift i dessa trakter. Sibirien med dess otaliga, mot hvarandra
fientliga folkfattiga stammar, utan enhet och utan kultur — eldvapen voro obekanta!
— betvangs lättare an Amerika af spanjorerna och eröfrades snart sagdt utan strid.
Med afseende på de inre förhållandena uppträdde Ivan nästan revolutionärt. Hans
ungdoms sorgliga erfarenheter kommo honom att öfverallt vädra förräderi och uppror.
Hans sjukliga misstänksamhet lät honom i allt se de sämsta afsikter, och ju mer
hans fruktan — med eller oftare utan skal — växte, dess fruktansvärdare stegrade
sig hans vrede. Hela Europa lyssnade med fasa till de skräckfulla underrättelser,
som ingingo från Moskva, sa sällan det ock lyckades att få någon säker kunskap
om hvad som skedde bakom de strängt bevakade gränserna. Nero och Caligula
tycktes hafva stått upp från de döde, eller — rättare sagdt — de tycktes hafva funnit sin
öfverman. Man såg i dessa grymheter, denna lust att mörda och dessa gräsliga straff
något patologiskt, men tsaren var till sin lefnads slut herre öfver sina sinnen, nå&ot
som framgår af hans ironiska bref och tal. Alla hans grymheter voro väl
öiver-tänkta och syftade till ett bestämdt mal, till utrotandet af allt ogräs i Ryssland, d. v. s.
till aflägsnandet af den sista tanken på, blotta minnet af själfständighet, frihet och
människovärde. Därför gick 1570 den fruktansvärda blodsdomen öfver Novgorod,
där nästan hela befolkningen blef mördad och dess egendom röfvad eller förstörd,
utan att staden hade det ringaste förskyllat; därför fälldes blodsdomar i Moskva öfver
bojarer, deras familjer och deras underhafvande. Den märkligaste åtgärden i detta syfte
var dock rikets nya uppdelning och skapandet af en tillgifven gardeskår 1565. I norra
Ryssland, där förhållandena voro mera fasta, funnos alltjämt flera tjenande »furstar»,
som från gamla tider både i materiellt och moraliskt afseende betydde mycket, redan
därför att de af ålder här varit bosatta; Södern med sina växande gränsmarker var
ett nytt land utan spår till organiskt sammanhang. Nu omstöpte han i ett slag de
gamla förhållandena. Han delade riket *i opritjnina, »undantagslotten», d. v. s.
hans egna »fatabursgods», som han utdelade till sina egna män (opriljniki), och
zemstjina, »folklandet», hvilket, liksom förut, förvaltades af bojarerna. De forna
jordegarne i opritjnina, som hufvudsakligen omfattade nordryska trakter, måste
med familjer och bönder lemna området och spriddes kring folklandet, framför allt
i Södern. Tolf tusen nordryska familjer hade måst lemna plats för de sex tusen,
bland hvilka Ivan utsåg sina opritjnikL Dessa stodo sa godt som öfver lagen;
de kunde bränna, röfva, mörda, och ve den, som vågade klaga öfver dem! Ivan
gick sa långt, att han en tid insatte en särskild tsar öfver zemstjina, en stackars
tatar, som egentligen blott borde känna sig orolig öfver den stora äran. Å andra
sidan kände han behofvet af att minska bojarrådets makt; han inkallade därför vid
viktiga tillfällen till Moskva en riksförsamling (zemskij soborj. Denna församling
hade emellertid inga bestämda funktioner, den hade ingen beslutande rätt, knappt
ens rådgifvande — den hade blott att för sin egen säkerhets skull söka gissa sig
till tsarens afsikter. Sålunda fullbordade Ivan för århundranden det ryska
själf-härskardömets byggnad, hvartill framför andra hans farfader lagt grunden.
Men ännu mer an hans farfader kände Ivan behofvet att komma i beröring med
Västerlandet, d. v. s. att komma fram till hafvet. Det kunde ju blott vara fråga om
Östersjön. Från Svarta hafvet stängdes hans land ännu under ett par århundraden
af tatarerna och af de bakom dem härskande turkarne, hvilka ej sällan direkt
ingrepo i händelsernas gång. Vägen norrut, rundt Finnmarken, var för aflägsen,
och klimatet lade svårigheter i vägen för dess begagnande; 1553 hade
engelsmannen Chanceler lyckats komma fram på denna väg, landat vid Dvinas mynning
midt emot ärkeängelsklostret (Archangelsk) och i Moskva rönt ett vänskapligt mattagande.
Flere andra engelska expeditioner följde hans, ett handelskompani stiftades, som af
tsaren hugnades med fördelaktiga privilegier och tycktes vilja slå under sig
Rysslands hela utrikes handel. När storfurstarne förstörde Novgorod och Pskov, sa var
det icke i afsikt att afbryta förbindelsen västerut, med hansan och Livland; de sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
