Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
och folket trots sin »starka motvilja» tvinga sig att taga kronan. Till en början
lyckades han — liksom skett under Feodors tid — att häfda den ställning, Ryssland
intagit under Ivan, men ej mer; man vann några fördelar på Sveriges bekostnad och
drog vid ett nytt fredsslut med Polen nytta af den förlägenhet, hvari delta råkat. Men
vid samma tid vann i stället den ryska kyrkan en utomordentlig tillväxt i makt. Med
den österländske patriarkens bifall blef Moskvas metropolit själf patriark (1589). Genom
en annan, an mer ingripande åtgärd sökte Boris försäkra sig om adelns tillgifvenhet.
Han fäste bonden vid torfvan, betog honom hans rätt att flytta, en rätt, hvarigenom
det fattigare norra och det öfverbefolkade mellersta Ryssland hade hotats med
affolk-ning, enär man allmänt dragit ned till de folktomma och fruktbara nejderna söderut.
Därmed var slutstenen lagd till böndernas lifegenskap; ända till denna tid hade bonden
kunnat den helige Georgs dag saga upp sin tjenst. Godunov regerade klokt och
måtlfullt, utom då »förrädare» uppväckte hans misstankar. Han sökte inleda
förbindelser med utlandet; nu sändes for första gången ryssar ut till »hedningarne»,
men de aktade sig noga för att återvända. Han ville förmäla sin dotter med en
utländsk prins. En tsardotter kundeo ej gifta sig med en ryss; hans egen fick, när
planen misslyckades, gå i kloster. Åt sin son gaf han en vårdad uppfostran. En
fruktansvärd, långvarig hungersnöd ställde hans omtänksamhet på det hårdaste prof;
då dess följder öfvervunnits och allt tycktes hafva kommit in på rätta spår — då
uppenbarade sig plötsligt Banquos vålnad vid den moskovitiske Macbeths bord.
Dmitrij hade uppstått från de döde! Det diaboliska anslaget utfördes af missnöjda
moskoviter. Öfver de väl bevakade gränserna lyckades de smuggla en ung munk,
Grisjka Otrepiev, ty inom riket var det ingen möjlighet att satta intrigen i gång.
Otrepiev begaf sig söderut, till »tjerkasserna» (lillryssar), där äfventyrare och
kosacker ej stodo under besvärande uppsikt af någon stats-myndighet. Under umgänge
med kosacker och polackar slipade han af sig munkväsendet och uppenbarade
slutligen sin föregifna bord för den polske furst Wiesniowiecki, hvilken tillhörde den
ortodoxa tron och var på grund af gränsstridigheler gramse på Godunov och hans
ämbetsmän. Det var icke svårt att finna personer, som kände igen honom och kommo ihåg
honom. Wiesniowiecki hörde sig för syns skull för hos andra, bi. a. hos kanslern
Zamojski. Denne genomskådade snart hela historien. Men Wiesniowiecki förde
pretendenten till sin frände, den temligen illa kände, äregirige, skrupelfrie, slösaktige
och i fruktansvärd penningknipa stadde vojevoden af Sendomir, Mniszek. Dmitrij
lofvade guld och gröna skogar, om Mniszek och andra likasinnade ville hjälpa
honom att återfå >sitt fädernearf». Mniszek förlofvade honom därpå med sin dotter
Marina och värfvade anhängare — i Polen var det icke svårt att få sådana bland alla
kringdrifvande lediga landsknektar. Man fäste konungens uppmärksamhet på den
intressante ynglingen, och snart blefvo jesuiterna och den påflige nuntien i Krakau
mycket angelägna alt antaga sig hans sak, ty nu öppnade sig för Rom utsikter,
hvarom ej ens den djärfvasle fantasi kunnat drömma. Dmitrij var lika samvelslös
som sin blifvande svärfar och antog i hemlighet den katolska läran för att göra sig
viss om skydd på polskt-kalolskt hall. For icke länge sedan har man i Vatikanens
arkiv funnit hans egenhändiga, på polska språket affatlade bref till påfven af ar
1603, hvari han betygar sin hängifvenhet och beder, att hans öfvergång skall
hemlighållas, för alt ej hans ortodoxa undersåtar skola blifva oroliga. På detla salt
försäkrade han sig om öppet skydd eller tyst öfverseende. Boris blef slagen med skräck.
Hans sisla ar fylldes af kamp med detla spöke, som var oåtkomligt — äfvenlyrarens
namn fick icke ens nämnas. Förgäfves inlade han prolest i Polen, förgäfves sökte
han förmå Marfa Nagoj i en Shakespeare värdig scen all bekräfta sin sons död,
förgäfves offentliggjorde han utsagor af Grisjkas moskoviliska följeslagare; det ena
förtviflade steget efler det andra stärkte blott den vankelmodiga mängden i tron på
den äkla furslesonen, som genom Guds nåd och människors omlanke räddats undan
blodhadet i Uglitj och sedan länge hållils dold.
Med ett följe af polackar och kosacker öfverskred pretendenten slutligen gränsen.
Han erhöll allt flere anhängare, led visserligen ock några molgångar, men till sist
gjorde Godunovs vojevoder gemensam sak med honom. Upprifven af dessa strider,
dog Godunov plölsligl (1605), hans son mördades af den upproriska pöbeln, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
