Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
samhet — låt vara, att denna var ratt blygsam i början; ledamöterna voro samt
och synnerligen tyskar, som först fingo lefva sig in i ryska förhållanden. En
konstakademi grundades. Den första världsliga högskolan inrättades i Moskva — äfven
här voro till en början de flesta professorerna utländingar. Mellanskolor saknades,
och lägre undervisning förekom icke, om man bortser från en ringa början därtill
i städerna. Man var hänvisad till privatundervisning, till lärare af tvifvelaktigt
värde ur både pedagogisk och moralisk synpunkt. Kadettskolan i Petersburg,
Munnichs skapelse, var den bästa undervisningsanstalten. Ämbetsmannautbildningen
var uteslutande praktisk. Under denna tid ser man äfven de första spåren till en
världslig litteratur. Redan furst Kantemir (af moldauisk furstesläkt) efterbildade Boileau i
sina satirer mot okunnigt folk och andra (1730). Nu fortgick i oafbruten följd
öfversättning till ryska af franska, mera sällan af tyska mönsterförfattare. Tredjakovskij,
en olidlig pedant, förstod blott att teoretiskt gifva förnuftigare föreställningar om
litteratur; hans eget versmakeri har blott klumpiga alster att uppvisa. Mot dessa stucko
betydligt af de temperamentsfulla dramatiska försök, som hade till författare
Su-marokov, en lärjunge till nyssnämnda kadettskola. Men först med Lomonosov
framträdde en energisk målsman för vetenskapens och forskningens rätt i en omgifning,
som ännu saknade högre odling och för hvilken Peter den Stores fria uppfattning
åter blifvit främmande. Att handtverk, fabriksväsende o. s. v. allt mer
utvecklades— visserligen genom utländingars, fransmäns och tyskars, verksamhet — må här
blott antydas.
Efler den korta och olyckliga Braunschweigska perioden tycktes Holsteinarnes tid
komma. Holsteinarne förstodo mästerligt att förmå främmande furstar att omfatta
deras intressen — man tanke på Karl XII! — och nu tycktes de lyckas i Ryssland.
Redan Peter I hade börjat inleda dynastiska förbindelser med tyska protestantiska
furstehus; Katarina I förmälde sin äldre dotter Anna med hertig Karl Fredrik af
Holstein-Gottorp (1725), och för Schleswigs skull var hon nära att råka i ett krig med
Danmark. Detta furstepars son, Karl Peter Ulrik, kallades nu af Elisabeth till
Petersburg; han utnämndes 1742 till tronföljare och öfvergick till den ortodoxa tron.
Till hans gemål utsågs trots deras nära släktskap den vackra Sofia Fredrika Augusta
af Anhalt-Zerbst (född 1729), dotter till Kristian August, general i preussisk tjenst, och
prinsessan Johanna Elisabeth af Holstein-Gottorp. Elisabeth lät mor och dotter komma
till Petersburg; modern blef emellertid snart aflägsnad af Restuzjev. Prinsessan
öfvergick snart till den grekiska kyrkan och antog då namnet Katarina Alexejevna liksom
Katarina I. Giftermålet egde rum 1745. Ar 1754 föddes sonen Paul — som hans
far nämndes flere, och detsamma gällde också de barn, som Katarina sedan födde
och som med säkerhet icke voro Peters. Äktenskapet var mycket omaka och mycket
olyckligt. Peter hade en duodesfurstes fasoner, han saknade ärelystnad och smak, han
var naiv och pedantisk, ful, inskränkt och tölpaktig, vurmade för tyskt soldatväsen och
föraktade allt, som var ryskt. Katarina var en imponerande företeelse, var full af
lefnadslust, kraft och sinnlighet; hon hade redan i Tyskland varit och var framför
allt i Petersburg väsentligen hänvisad till att lita på sig själf, hon egde manliga
passioner, en utomordentlig ärelystnad, en synnerligt vaken intelligens, som hon under
sin ofrivilliga brist på sysselsättning gaf näring genom en omfattande Jäsning. Från
gamla enfaldiga kärleksromaner gick hon snart öfver till allvarligare saker, till
madame Sévignés bref och Voltaire, till historiska arbeten, till Rayle och
encyklo-pedisterna, till Montesquieu och andra filosofer. Snart inlät hon sig i vidlyftig
korrespondens och vidsträckta förbindelser — bland annat med Bestuzjev, som invigde
henne i politikens hemligheter. Hans fall tycktes till en början äfven komma att
medföra hennes, men hon förstod att rättfärdiga sig inför kejsarinnan. Ju mer
frånstötande och löjlig hennes gemål verkade, dess flere anhängare förvärfvade hon —
icke minst på grund af sin välberäknade vördnad för den ortodoxa kyrkan och dess
bruk, som hon iakttog med en noggrannhet, som ökades i samma mån, som storfursten
satte sig öfver dem. Denne skänkte allt mer öppet sin ynnest åt den tjocka furstinnan
Vorontsov, och då han efter Elisabeths död 1762 besteg tronen, stod Katarina inför
faran att blifva förskjuten. Men hon förekom sin gemål. Drifven af sina tyska
sympatier och sin beundran för Fredrik II, lät Peter utan vidare de ryska trupperna gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
