Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSSLANDS UPPSTIGANDE TILL VÄRLDSMAKT. 95
gissla lifegenskapen t. ex., då fick den tystna. Encyklopedisterna tycktes vara
föremål för Katarinas uppmuntran och frikostighet; Voltaire och Diderot m. fl. inbjödos
till och med till Ryssland och begåfvades med rika skänker, hon öfversatte själf
Mar-montel, tillät, att Voltaire och Rousseau öfversattes, gaf tillstånd att anlägga
tryckerier — det kunde hända, att adelsmän på sina gods tryckte skrifter af Voltaire.
Småningom blef hon dock mera misstänksam och intolerant. För franska
revolutionens utbrott fingo ryssarne böta: de kommo blott ihåg hennes instruktion af ar
1767 och aktade ej på hur tiderna förändrats sedan dess. Raditjev skref en bok
med titel »Resa från Petersburg till Moskva» i Sternes manér och skildrade däri
lifegenskapens fasor; han blef dömd till döden men benådad med
förvisning till Sibirien (1790). Novikov, som utgivit de basta satiriska veckoskrifterna,
filantrop och frimurare, utöfvare af en liflig förlagsverksamhet i Moskva, delvis i
pietistisk-mystisk riktning, blef föremål för evinnerliga trakasserier och till slut för
rakt ingenting dömd till 15 ars fästningsstraff i Schlusselburg samt fysiskt och
ekonomiskt ruinerad. Frimurarne kunde Katarina ej tåla, då hon ej hade möjlighet att
kontrollera dem. I början förföljde hon dem med bittert hån, sedan vidtog hon
hvarjehanda åtgärder mot dem; mystik låg fullständigt fjärran från »den grekiska kyrkans
hufvud». »Filosofen på tronen», som 1765 hade kallat till lif ett fritt ekonomiskt sällskap,
hvilket speciellt skulle syssla med de ofria böndernas läge, och som ville låta trycka
ency-klopedien och Helvetius, — hon slutade som den värsta reaktionär, hon
undertryckte det fria ordet och den fria tanken, hon utlemnade fullkomligt folket i adelns
våld för att i denna adel vinna ett säkert stöd åt sin tron. Och blott alltför lätt
gjorde samhället samma fullständiga frontförändring.
Tillbakagången på det andliga området blef också märkbar inom litteraturen. Den
hade tagit ett betydande uppsving. För första gången hade verkligt* talangfulla
författare uppträdt. En sådan var Fonvizin, som i sina två förträffliga komedier gisslade den
ryske stads- och landtbons lättfärdighet och okunnighet. En annan var Derzjavin, en
utprägladt lyrisk begåfning, som i genomskinliga, men spirituella vändningar
förhärligade kejsarinnan öfver Kaisakkirgisernas hord (Katarina själf) och i öfverdrifna ordalag
prisade de vunna segrarne utom gränserna (Otjakov, Warschau o. s. v.) liksom
gunstlin-garne i hufvudstaden. Chemnitzer diktade fabler. Bland de öfriga utmärker sig
Che-raskov som epiker; han besjöng i Tassos stil, i fantastisk-romantisk form Kazans fall
(1552) men hemföll sedan åt frimureri och mystik. Men någon större ursprunglighet eller
starkare nationell färg egde icke denna diktning. Stoffet — egentligen blott namnen
— lånade den visserligen från den närmaste omgifningen; den förblef en
drifhusplanta lika fullt. Katarina själf egnade sig åt dess odling: hon skref komedier. Mesta
uppseendet väckte de, i hvilka hon hånade Cagliostro och frimureriet; dessa
öfversattes och prisades af upplysningsmannen i Tyskland, bi. a. Nicolai. Bättre voro
de, hvari hon angrep samhällslyten — hyckleri, girighet, ombytlighet o. s. v. —
eller rättare typer för dessa. Kejsarinnan försökte sig på flere områden, med
förkärlek på historiens, skref jämväl kvasi-historiska dramer med ämnen ur
Fornryss-lands häfder samt sedelärande skrifter, som voro afsedda for hennes kära sonsöner,
särskildt Alexander. Hennes mycket vidsträckta brefväxling — med Fredrik II,
Josef II och encyklopedisterna och särskildt med hennes litterära faktotum, baron
Grimm — bär ojämförligt mer an hennes skrifter på ryska vittne om smidigheten och
kvickheten i hennes begåfning.
Petersburg hade mycket att tacka Katarinas omsorger för. Staden tillväxte och
förskönades raskt — om an ej i samma tempo som under århundradets första halft.
Ar 1737 uppgick invånareantalet till 70,000, 1765 till 150,000 och vid slutet af seklet
till 220,000. Men också här var det mycket, som gjordes blott för syns skull. Sa
slösade hon millioner dukater endast för förgyllning af slottskupoler; Peter skulle
slagit af sin käpp på ryggen af den, som vågat nalkas honom med förslag i dylik
riktning. Man jämföre hvad de bägge härskarne gjort för Rysslands vattenvägar!
Peter vadade själf genom moras och uppmätte landet, när han med sin duglige
medhjälpare Serdjukov (1711) byggde Tvertsa-kanalen, som förbinder sjöområdet med
Volgas flodsystem. Hur intresserade han sig ej ännu under sina sista lefnadsår för
den storartade Ladoga-kanalen, som Munnich byggde åt honom; anblicken af den far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
