Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
genast blifva delaktigt af europeisk kultur: den ena stads- och hamnanläggningen
följde på den andra. »Jag bygger hundra städer och flere», skref skrytsamt
Katarina. Men resultaten dröjde att visa sig. Peters Taganrog, Katarinas och
Potem-kins Cherson, Simferopol, Sevastopol, Grigoropol, Nikolajev, Jekaterinoslav m. fl.
ville icke riktigt blomstra upp. Särskildt skulle Jekaterinoslav blifva ett världens
underverk: dess katedral skulle blifva en ny Peterskyrka, ett universitet och en
särskild stadsdel för professorer och studenter skulle uppstå, vidare en basar,
påminnande om Athens propyleer, fabriker, drifhus, parker o. s. v., men Potemkins
såp-bubblor brusto snart. Han måste taga sin tillflykt till teaterdekorationer, och när
Katarina samt hennes höge gäst och bundsförvant Josef II 1787 företogo en resa till
Södern, till Cherson och Sevastopol, visade han dem gyckelbilder af en kultur. Under
denna resa upprullades den orientaliska frågan på nytt. Den skulle alltmer utveckla
sig till en lifsfråga for Ryssland, det gällde ju att nå slutmålet, Dardanellernas
öppnande — men det var nu något, hvarom, frånsedt Turkiet, ej England ville
höra talas.
Turkarne kände tillvaron af den ryska flottan som ett ständigt hot. Sa länge
Ryssland innehade Krim, var deras stat, menade de, lik ett hus, hvars dörr var
af-lyflad och i hvilket en tjuf obehindradt kunde träda in. Sin räddning såg Turkiet
naturligt nog i Krims återötring. Det tycktes stå nära sitt mål, när kriget 1787 åter
utbröt och ryssarne i början drabbades af motgångar. Potemkin tappade modet och
tänkte på att uppgifva detta brohufvud midt emot Konstantinopel — men Katarina
var af annan mening. Hon blef belönad för sin uthållighet. Kriget började gå
annorlunda. Om an flottan ej vann någon sådan seger som vid Tjesme — ty en sådan
var ej amiral Uschakovs — sa kämpade landtarmeen under Suvorov med dess större
glans’. Efter hård kamp föll 1788 Otjakov, som Katarina 1774 måst afstå från.
Följande ar segrade Suvorov vid Focsani och Rirnnik, eröfrade Bender och Åkerman
samt intog 1790 Ismail efter en fruktansvärdt blodig strid. Efter ryssarnes seger vid
Macin 1791 uppgåfvo turkarne allt motstånd. Hvad man ej ernått 1774, det vanns nu:
Otjakovska steppen mellan Bug och Dnjestr och därmed hela norra kusten af Svarta
hafvet var nu rysk, steppen, som i årtusenden varit ett tillhåll för nomader, var nu för
alltid befriad från dem. På Ruinerna af grekiska och genuesiska handelsstäder
uppblomstrade nu ett rikt lif. Ar 1789 hade den lilla fästningen Hadji-bey eröfrats;
här anlades 1794 Odessa, som lemnat långt bakom sig Rysslands flesta andra städer.
Det blef stapelorten for Sydrysslands sädesexport, en världshandelns medelpunkt.
Rysk blef staden emellertid ej; till och med den man, hvars klokhet och energi staden
till stor del hade att tacka för sin uppblomstring, var utländing — en fransk
emigrant, hertigen af Richelieu, Hvad Ryssland vann 1792 i Jassy var dock, om man jämför
hvad som nåddes med hvad kejsarinnan hoppats vinna, att betrakta blott som en
liten afbetalning, men Preussens och Englands hotande hållning, kriget med Sverige^
den fredliga hvälfningen i Polen, Österrikes osäkra hållning efter kejsar Josefs död
— allt detta hejdade Ryssland i dess segerlopp. Potemkin var nu död, och
Bezbo-rodko afslöt freden. Katarina fick vara glad att hafva fått ett ärofullt slut på kriget.
I Sverige hade ryska stämplingar ej ett ögonblick upphört, ej ens sedan Gustaf
Hirs-statshvälfning ryckt marken undan den adliga anarkien. Ett personligt
sammanträffande mellan Katarina och Gustaf gjorde ej slut på spänningen; kejsarinnans
sträfvan gick ju i alla händelser ut på att återställa den gamla anarkien. Naturligt
var, att konungen skulle begagna sig af det tillfälle, som det turkiska kriget erbjöd,
till att taga en länge efterlängtad revanche; han uppeggades dessutom härtill af
Preussen, och sa affärdade han ett ultimatum (1788), hvari han återfordrade Finland,
Krims återställande åt Turkiet och upphörande af det turkiska kriget. Redan
triumferade den högljudde svensken, som kejsarinnan med skal gjorde till föremål for en
parodierande framställning: i Petersburg ville han diktera freden och kullstörta Peter
den Stores väldiga ryttarstaty, Falconets mästerverk. Petersburgs läge syntes sa
blottadt på försvar, att återigen alla tappade hufvudet utom Katarina. Snart tvang
amiral Greigh svenska flottan att draga sig tillbaka till Sveaborgs hamn. Missnöjet
inom adeln och hären förlamade Svenskarnes operationer, och trots ryssarnes
nederlag vid Svensksund ingicks freden i Värälä 1790 på samma villkor som Åbofreden*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
