Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSSLANDS UPPSTIGANDE TILL VÄRLDSMAKT. 101
germanerna förvärfvade sig en framgångsrik härkonung makt och anseende, slaverna
däremot dödade en segrande anförare, for att ej deras frihet skulle utsättas för fara.
Därför kunde de väl i ett raskt anlopp nå Taygetus eller tränga fram till Fulda, men
att bibehålla den intagna ställningen, därtill voro de icke i stånd.
Annorlunda gick det ryssarne. Polen låg som en stark damm till skydd mot
hvarje angrepp från germaners sida, steppen gaf dem värn mot grekerna. I ryggen
hade de den ändlösa slätten, som sträckte sig öfver hela norra och östra Europa
och bortom det föga mäktiga Ural fortsatte till Ishafvet och Stilla oceanen. Åt denna
sida fanns intet hinder för deras utbredning. Landskapet var glest befolkadt, till
stor del taget i besiktning af föga motståndskraftiga finska stammar, som gåfvo vika
för minsta tryck. Åt norr utbredde sig därför det ryska folket först; långt efter det
Hvita hafvet hade nåtts, omöjliggjorde tatarerna besittningstagandet af Östern och
Södern. Just i de tider, när Ryssland var som allra svagast, när det tycktes skola
blifva ett byte för Polen och Sverige, då eröfrades det oerhörda Sibirien. I olikhet
med spanjorer och engelsmän kommo ryssarne till dessa trakter icke som eröfrare,
som herrar; den enkle bonden-kosacken kom som nybyggare, som jägare och fiskare.
Invandrarne acklimatiserade sig snabbt, och i allt vidare kretsar utbredde de sig, utan
strid, utan historia, och genom denna kolonisation tillförsäkrades storfursten, sedan
tsaren, slutligen kejsaren de outtömliga tillgångar på lefvande och dödt material, med
tillhjälp hvaraf han till sist höll halfva världen i schack. Med dessa resurser till
sitt förfogande kastade sig sedan Ryssland öfver Sverige, Polen, Turkiet och ryckte
till sig stora delar af deras områden.
Att detta kunde ske, hade Ryssland främst sina härskare att tacka för. De voro
Rothschildar på tronen; de samlade land, som dessa samlade penningar. De voro
noggranna hushållare, de aktade sig för att i alltför vidtutseende företag försvaga
sina krafter; kloka och betänksamma, skredo de från den ena landvinningen till den
andra, ofta fingo de vika tillbaka, men förnyade sina försök, tills de nådde målet.
Men därnäst ligger förtjensten hos folket själft och dess värdefulla egenskaper: dess
sega uthållighet, dess förnöjsamhet, som höll till godo äfven med det obetydligaste,
dess blinda lydnad, som ersatte både pliktkänsla och ärelystnad. Dessa dygder voro
ej medfödda, de hade förvärfvats, inympats: på tatarens nagajka följde den tyske
exercismästarens fuktel, och prästerskapet, som med byzantinsk underdånighet böjde
sig för hvarje världslig auktoritet, gaf sin välsignelse åt bägge. Tukt och ordning i
högre bemärkelse stod visserligen ej att vinna genom dessa medel; där de slogo fel,
grepo den vildaste anarki, godtycke och ostadighet åter kring sig — därom vittnar
historien om alla uppror från orons tid på 1600-talet ända till ar 1917. För hvar gång
ett sådant uppror kufvades, växte tills vidare myndigheternas auktoritet.
Skuldmedveten, med bundna händer gaf man sig till pris åt den; man bar lifegenskapens ok med
beundransvärdt tålamod, och knappt i drömmen vågade man hängifva sig åt tanken
på frihet och obundet kosacklif. Slafveriets hjältemod, det fullständiga uppgifvandet
af personligheten och viljan, känslan af att den ene sa väl som den andre var
tsarens underdånige tjenare voro villkoren för framgång i strid mot odisciplinerade,
söndrade, tatariska horder, mot svensk viljestyrka och polsk anarki.
Öfverlägsen-heten i antal, järnhård disciplin och dödsförakt skänkte ryssarne seger öfver
polackar, svenskar och osmaner och reparerade de fel, som ledarne begingo.
Sålunda växte Rysslands makt, utan uppehåll, med lavinens fart. Men ryssarnes
låga kulturståndpunkt, den isolering, hvari deras religion försatte dem, deras
obenägenhet mot allt främmande och det godtycke, som rådde bland dem, gjorde, att
andra folk icke kunde vinnas utan i stället stöttes tillbaka från dem. Ryssarne
kunde underkufva polackar, letter, finnar, men de kunde aldrig assimilera dem med
sig. Och när följderna af regeringens brister, af barbariet, af despotismen, af
efter-blifvenheten på alla områden kommo till, när skenet sa ofta fick betyda allt, när
man blott tog hänsyn till fasaden och de potemkinska byarne alltjämt spelade en roll,
då kunde ej heller ett bakslag uteblifva, då kunde legenden om »kolossen på
ler-fötter» blifva en verklighet. Svårigheter uppstodo, ja katastrofer, här och hvar, då
och då. Men för starkt var det hela hopfogadt, for att det skulle upplösas;
Ryssland »samlade sig» alltjämt åter, efter tatarers, kosackers, polackars angrepp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
