Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
likställda. Fakultativt borgerligt äktenskap blef tillåtet redan 1580. De fria
Neder-landen blefvo en tillflyktsort för alla, som annorstädes i Europa förföljdes för sin
tros eller otros skull. En nästan oinskränkt pressfrihet rådde; enhvar fick säga eller
trycka hvad han behagade. På bokomslag nämndes Amsterdam med sa smickrande
namn som Kosmopolis, Eleutheropolis (fristad), Alethopolis (sanningsstad), Irenopolis
(fredsstad). Folket, eljest betänksamt och sparsamt, gaf med fulla händer, när det
gällde att lindra nöden. Fattighus, sjukhus, barnhus, ålderdomshem, hospital och
korrektionsinrättningar liknade mer palats an välgörenhetsanstalter.
Vid denna tid stod den holländska målarkonsten på sin höjdpunkt. Den var
lefnadsglad och käck men djupsinnig på samma gång. Med ett utprägladt sinne för
verkligheten och ett kärleksfullt studium af naturen förenade den ett på samma gång
fint och kraftigt återgifvande däraf, noggrant detaljstudium, sorgfällig teckning och
känslig penselföring Det ar Rembrandts tid och Ruysdaels, Terburgs och den yngre
Teniers’ — för att blott
nämna de största. På
litteraturens område
skapade Pieter Hooft den
nederländska
konstprosan, Joost van den
Vondel skref innerliga
lyriska dikter och
efterbildade det franska
dramat. Jakob Cats, »fader
Cats», gaf på prosa och
i versform lätta,
behändiga och hjärtevinnande
uttryck åt de breda
lagrens stämningar. De
holländska filologerna
— orientaliska likaväl
som klassiska — voro
sin tids främste. Hugo
Grotius lade grunden till
Frånsidan af en medalj öfver
kardinal Mazarin, 1659.
den moderna folkrätten.
Ej mindre högt stodo
de exakta
vetenskaperna. Hans Lippershey
från Middelburg
uppfann kikaren, bröderna
Janssen mikroskopet,
Willebrord Snell
upptäckte lagen för ljusets
brytning.
Men denna
blomstrande stat led af
allvarsamma olägenheter.
Författningen var full af
motsägelser. Skarpa
partimotsättningar framträdde tidigt. Ett parti
höll på statens enhet,
var demokratiskt och
hade sin medelpunkt i
det oraniska huset; motpartiet — det republikanska — höll på de enskilda
provinsernas själfständighet och räknade sina anhängare bland de stora städernas
börsaristokrati och deras ur denna framgångna myndigheter. Wilhelm den Tystlåtnes
och prins Moritz’ ärorika efterföljare stredo om makten med de privilegierade
storbor-garne. Generalståthållaren Wilhelm II dog ung 1650. Kort efteråt föddes hans son
Wilhelm III. Denne låg under sina uppväxtår i händerna på aristokraterna. Dessas
ledare var den holländske rådspensionären Jan de Witt, en tankerik, fint bildad,
skicklig statsman, men på samma gång en lidelsefull partiman. Han tillintetgjorde
för en tid Oraniernas makt och bragte segern i händerna på aristokratpartiet. Men
för att trygga den slöt sig de Witt på det närmaste till Frankrike.
Detta stora och mäktiga land hade 1642 förlorat sin ledande statsman, kardinal
Richelieu. På sin dödsbädd hade han åt sin läraktige lärjunge och medhjälpare,
kardinal Mazarin, lemnat att fullfölja hans två verk — fullbordandet af det
kungliga enväldet och slutförandet af den afgörande kampen mot huset Habsburg. Jules
Mazarin (Giulio Mazarini) var född 1602 i Pescina i Abruzzerna, men var sedan långt
tillbaka acklimatiserad fransman. Han var skarpsinnig och utrustad med ett förträffligt
minne samt i hög grad vältalig; han var betänksam och lemnade ingenting åt
slumpen. Han var beredd att böja sig för tvingande omständigheter, men blott för att
sedan i ratta ögonblicket dess säkrare göra sig till herre öfver dem. Han tog aldrig
hänsyn till tro och lofven, blott till hvad intresset bjöd. Han var alltså en fulländad
typ för 1600-talets begåfvade men samvetslösa statsmän. Han saknade Richelieus
skapande förmåga, men hans klara omdöme öfvertygade honom om riktigheten och
storheten i dennes ideer. En mindre genialisk och imponerande natur an Richelieu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
