Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV!S TIDSÅLDER.
tro, i de katolska härskade jesuiterna med sin fanatism och sitt försoffande tanketvång.
Vetenskapsmännen voro pedanter, eller ock sökte de i utlandet en väckelse, som
hemlandet ej kunde bjuda. Protestanterna hängåfvo sig åt den bländande och
fängslande förtrollning, som utgick från Frankrike, medan de katolska områdena stodo i
beröring med Italien och Spanien och öppnade dörrarne på vid gafvel för deras moder,
seder och språk. Franska talesätt, italienska och spanska uttryck trängde massvis in
i tyska språket, som redan till öfvermätt var genomdränkt af latinska beståndsdelar.
Lyckligtvis höll sig diktningen fri från den språkblandning, som utmärkte den
tyska prosan. Detta berodde därpå, att den nyhögtyska poesien stod under
inflytande af en insiktsfull och fosterlandsälskande
man, Martin Opitz. Men om han kunde hålla
diktens form fri från utländsk inverkan, sa
förmådde han icke detsamma, när det gällde
diktens innehåll. Då det nationella lifvet ej
erbjöd något tilltalande stoff och minnet af den
ärorikare, gångna tiden sa godt som
försvunnit, sa var man nödd och tvungen att ansluta
sig till utländska författare, framför allt till
fransmännen, Ronsard och hans skola. Detta var
sa mycket naturligare, som skalderna själfva
saknade originalitet och tidens poesi på det
hela brast i omedelbarhet och mest öfvades
skråmässigt af lärde. Det gällde för den
enskilde icke att följa sin egen skapande fantasis
bud utan att noggrannast möjligt följa en
mönsterbildande lärobok, Opitz’ berömda skrift
Von der deutschen Poeterey (1625). Arbetet har
den obestridliga förtjensten att det gjort slut
på det godtycke och den klumpighet, som
vidlådde den tyska verskonsten före denna tid,
och att det i dess ställe satte en noga afvägd och
reglerad teknik — den oundgängliga
förutsättningen för hvarje poetisk skapelse af bestående
varde. Men hvad innehållet beträffar, sa lemna
Opitz och hans efterföljare mycket öfrigt att
önska. Hvad som fattades var verkligt
skapande förmåga; det hela var tendentiöst,
nyktert förståndsmässigt, enbart didaktiskt, men
där fanns intet, som kunde djupare gripa
människohjärtat eller gaf ett uttryck åt folkets
eget väsen.
I samklang med tidens religiösa anda stod
psalmdiktningens kraftiga blomstring. Mera innerligt och verkningsfullt an i Paul
Gerhardts sånger har aldrig den enskilda människans förhållande till Gud framställts.
Vi erinra blott om den härliga Beftehl du deine Wege, af hvilken otaliga människor
haft tröst och uppbyggelse, om aftonpsalmen Nun ruhen alle Wålder samt om
tacksägelsesången efter westfaliska fredens afslutande. Det ar ingen dunkel stämning,
som gifver sig uttryck i dessa sånger, utan känslan ar parad med ädelt tankedjup
och har iklädt sig ett skönt språk. Den världsliga dikten fann sin värdigaste
representant i Tysklands störste samtida skald, Paul Fleming (1609—1640), en poet, hvars
värde ar beståndande. Hans dikter äro ej förståndsmässigt utspekulerade; han grep djärft
i sitt eget bröst och vida kring i det böljande lifvet och återgaf naturliga och evigt
återkommande förhållanden med varm känsla, klar observation och djup uppfattning.
Om Fleming ostridigt var tidens största poetiska talang, sa var Andreas Gryphius
(1616—1664) den mångsidigaste. Liksom Opitz var han bördig från Schlesien och
liksom denne nådde han under talrika resor i utlandet en rik utbildning.
Sedermera var han växelvis lärare och högre ämbetsman. Hans egna sorgliga öden lik-
Titelbladsvignett till Paul
Flemings tyska dikter,
första upplagan, Lubeck 1642.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
