Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Titelbladsvignett till Martin Opitz’ första
samling tyska dikter, utgifven i Breslau 1625.
val i tidens satiriska diktning. Fredrik von Logau — äfven han från Schlesien — ar utan
tvifvel Tysklands mest betydande epigramförfattare. Kraft och skärpa i uttrycket men
ock lätt behag förena sig med skarp blick, fint omdöme och sund kvickhet. Hans
dikter vittna om varm fosterlandskärlek och bitter ovilja gentemot de mörka
skuggsidor, som framträdde hos dåtidens tyskar, framför allt härmandet af allt utländskt.
Mot det utländska väsendet vänder sig också Rostockprofessorn Lauremberg med
bitande hån; hans satirer, skrifna på hans hemtrakts kraftiga dialekt, taga ganska
hårdhändt itu med »alamodiska» seder och »alamodisk» poesi. Men denna patriotiska
reaktion förmådde tyvärr intet
gentemot de främmande elementen,
hvilka omisskännligen voro de starkare.
Den upplösning och förvirring,
hvari särskildt poesien rakat, tycktes
till slut hota själfva språkets bestånd.
Massor af främmande ord hade
trängt sig in, för periodbyggnad
och välljud saknades sinne,
utländska talesätt efterbildades med
outsäglig klumpighet — allt detta gjorde,
att tyskan tycktes vara dömd till
undergång. Blott två prosaförfattare
höllo sig tämligen obesmittade af
det allmänna eländet: Moscherosch
och Grimmelshausen.
Moscherosch, född i Elsass och
en duglig ämbetsman och statsman,
gisslar efter spanskt — Quevedos
— mönster samtidens förvillelser
och laster i Die wunderlichen und
wahrhaftigen Gesichie Philanders von
Sittewald. Med skarp blick
genomskådar han sin tid, djupt ar han
berörd af dess förvändheter, och han
tuktar den med en kvickhet, som ar
skärande och smärtfylld, ty den ar
framsprungen ur hans eget själave.
Vida populärare blefvo hessaren H.
J. Ch. von Grimmelshausens
romaner, framför allt hans berömda
Simplicissimus. Det ar den trognaste,
mest omfattande och på samma gång mest fängslande af en diktare gjord framställning
af samtida förhållanden, som tyska litteraturen, ja kanske hela världslitteraturen har
att uppvisa. Man laser den ännu i dag med samma intresse och med kanske an
större behållning an för två och ett halft århundrade sedan. Men ej ens denne
diktare af Guds nåde i ordets fulla mening har fullständigt kunnat göra sig fri från
den dåtida prosans urartning.
Tysklands konst var sedan långt tillbaka djupt sjunken. Det fanns egentligen inga
förutsättningar för en sådan — ordnade förhållanden, välmåga, nationellt sinne, intresse
hos folket, fin bildning och en enhetlig tradition. Ännu omkring 1600 hade
arkitektur och skulptur i förening åstadkommit glänsande och glädjande skapelser, men under
krigets jämmer och elände saknades både tillfälle och medel att egna sig däråt. Den högt
begåfvade målaren Adam Elsheimer, vid sidan af Caravaggio skaparen af den tidens
naturalism, såg sig nödsakad att begifva sig till Rom för att finna utrymme för sin verksamhet.
Icke mindre bedröfligt tedde sig det dåtida Tysklands politiska skick. Patriotiska
fraser förde visserligen en och hvar på tungan, men om verkligt patriotiska
tänkesätt var ej fråga. Furstarne, som genom westfaliska freden faktiskt erhållit
suveränitet, sökte ängsligt skydda denna sin »libertet» från hvarje inflytande från kejsa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
