Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
åskådaren i ständig spänning. Calderon lägger ej an på skarp karakteristik, på
genomförd skildring af enskilda individer, men han förstår att lata naturens röst klinga
med styrka och sanning och med dess djupaste och mest gripande toner. Det dåtida
Spanien, med dess ömtåliga hederskänsla, dess storordighet, dess smak för galanta
äfventyr och dess obegränsade kyrklighet står lefvande för oss i Calderons dramer.
Den spanska diktningen frambragte äfven annat an dramer. Quevedo, en
synnerligen genialisk men också synnerligen underlig ande, skref sina satiriska
»Drömmar», som blefvo förebilder för den ofvan nämnde Moscherosch, samt komiska,
rätt grofkorniga romaner, sådana som »Den store Tacanos historia och lif». Det
sirliga och sökta, som redan framträder i Villegas’ glödande kärleksdikter — kultismen
— utvecklades an mer genom Luis de Gongora, som vann stort bifall af sina
samtida och grundade en formlig skola af »gongorister». Intet ord fick behålla sin
egentliga mening, ingen sats sin naturliga byggnad, ingen tanke sitt naturliga uttryck;
allt blef kullkastad!, förändradt, intvingadt i obrukliga former, blandadt med
sällsamma beståndsdelar, utstyrdt med oerhörda metaforer. Den spanska litteraturens
hastiga sjunkande börjar sålunda redan nu under Filip lV:s tid, omedelbart efter
dess högsta blomstring.
Äfven för målarkonsten .intresserade sig denne konung lifligt, och han blef en
frikostig mecenat för samtidens stora konstnärer. Dessa karakteriseras närmast af en
glödande, religiös stämning, som genom motsatsen mot protestantismen, genom
medvetandet, att Spanien var det egentliga bålverket för den rätta tron gentemot
kät-teriet, uppenbarligen får ett an mer fanatiskt uttryck. Fullständig hängifvelse åt det
gudomliga, munkaskes, förtärande trosifver framställes medförkärlek af dessa spanjorer,
som på samma gång förfoga öfver en kraftig men dock mjuk kolorit och öfver ett
underbart sinne för färgens finaste skiftningar. Men med deras ofta dystra fromhet
förenar sig, liksom hos alla spanjorer, nationell stolthet. En sant folklig realism, ett
fullständigt uppgående i dåtidens lif i Spanien låter dem framstå som äkta söner af
sin obändigt stolta, själftillräckliga nation; däremot träder renässansens aristokratiska
läggning, dess abstrakta skönhetssökande i bakgrunden. Dessa drag fingo sitt
fullständiga uttryck hos Francisco Zurbaran (1598—1662). Denne bondson från
Estre-madura grundade sina verk på rent naturalistisk uppfattning, som han återgifver med
säker, korrekt teckning. Men han genomtränger sitt ämne med en brinnande,
allomfattande fromhets anda, med en genial trosifver, som gör honom till den mest
hänförde och ensidige målsmannen för spansk, kyrklig målarkonst, till den mest
full-lödige representanten för den trosriktning, som var förhärskande inom hans folk
under 1500- och 1600-talet.
Till samma skola hörde ock Diego Velasquez de Silva från Sevilla (1599—1660).
Hans noggranna studium af nederländarne och hans långa uppehåll i Italien gjorde
emellertid, att han frigjorde sig från de bojor, som fängslade de spanska
konstnärerna, och gåfvo honom en friare blick, som höjde sig öfver det asketiska väsendet.
Hans silfveraktigt luftiga kolorit skänker en gripande trollmakt åt hans målningar.
Landskap, genrebilder, religiösa motiv sysselsatte hans pensel. Afgörande ,för hans
konst blef, att Filip IV utnämnde honom till hofmålare. Från den tiden egnade han
sig framför allt åt att porträttera framstående personligheter. Som porträttmålare ar
han förnämare och ädlare an de fleste nederländare, och han förstår att med de
mest obetydliga, ja fulaste modeller skapa hänförande mästerverk; hemligheten
ligger i hans underbara teknik samt den sanning och det lif han vet att förläna
sina gestalter. Med den bortåt tjugu ar yngre Murillo bildar otvifvelaktigt Velasquez
den glänsande dubbelstjärnan på Spaniens konstnärliga himmel.
Skulpturen gjorde under förra hälften af 1500-talet sitt intåg i Spanien med den
förträfflige Berruguete, och den odlades liksom målarkonsten flitigt, mest i Södern.
Men de spanska bildhuggarne hafva blifvit mindre kända, enär deras verk mer
sällan uppsökas af främlingar an deras franska och italienska kollegers. Montanes
(f 1649) var emellertid en konstnär af första rang; han förenade känslodjup och ädel
uppfattning med det finaste sinne för formens skönhet och behag. An mer berömd
ar hans lärjunge Alonso Cano från Granada (1601 —1667). Han erinrar om
Michelangelo i begåfning och mångsidighet — skulptör, arkitekt och målare på en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
