Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIVIS HJÄLTETID. 137
af förträffliga diplomater tjenade honom: Pomponne, Chanut, Feuquieres, d’Avaux
och flere andra lofvade ett mönstergillt utförande af ministerns befallningar.
Vida mer ryktbar an Lionne var Francois Michel Le Tellier, genom köp af ett gods
markis de Louvois. Hans fader var minister under Ludvig XIII och Ludvig XIV.
Själf var han född 1641 och blef vid 21 års ålder förordnad till biträde åt sin
fader, då denne var polis- och krigsminister; några ar senare, 1668, efterträdde han
honom på krigsministerposten. Han var en man utan sedlig känsla, cyniskt
hänsynslös, af böjelse våldsam och brutal. Som politiker lat han komma sig till last
både fel och förbrytelser, men som administratör var han oförliknelig; han egde
ett sundt omdöme och en klar insikt i förhållandena och var en fiende till allt, som
smakade fantastiskt. Han var i besittning af ett fåtal ideer, men han hade en
underbar förmåga att anpassa dem efter omständigheterna och omsätta dem i verklighet.
Outtröttligt arbetsam, skydde han intet — ej ens rå våldsamhet — för att rödja
undan hvarje hinder, som ställde sig i vägen för hans planer. Han tillintetgjorde de
betydande rester af feodal organisation, som ännu funnos kvar inom arméen, och
underordnade den helt under statens styrelse. Före hans tid hade högre officerare i
vidsträcktaste omfång tillåtit sig hvarjehanda bedrägeri och underslef, men genom
en noggrann och verksam kontroll gjorde Louvois slut härpå, något som hos dessa
adliga herrar vållade en liflig men fruktlös ovilja. Soldaternas uniformering och
beväpning reglerades noga. Hären omdanades till en likartad massa, och en sträng
disciplin infördes inom den.
Louvois utöfvade på Europas hela militära utveckling ett betydande inflytande.
Genom sammanförande af flere regementen till brigader skapade han för första
gången en högre taktisk enhet — en nödvändig åtgärd i betraktande af de stående
härarnes raskt växande styrka. Han gaf specialvapnen en militärisk organisation, som
blef bestående, och ingöt i dem en verklig soldatanda. Ständig öfning gjorde den
franska arméen till ett mönster för alla europeiska härar. Dess numerär öfversteg
allt, som man förut varit van vid. Den räknade 47,000 man kavalleri, 10,000
dragoner — d. v. s. beridet infanteri — och 200,000 man till fots. Äfven beväpningen
undergick en fullständig omdaning. Louvois ersatte pikar och tunga luntlåsgevär
med ett handeldvapen, som på ett fördelaktigt sätt ersatte dem bägge: det lätta
flintlåsgeväret med den i Bayonne uppfunna bajonetten. Denna oerhörda armees underhåll
tillgodosågs genom ett förträffligt ordnande af magasinsväsendet, för sårade och sjuka
soldater sörjdes genom lasarett och uppförandet af det stora invalidhotellet i Paris.
Genom den förra af dessa åtgärder blef arméen lättare att röra och mera slagfärdig,
genom den senare höjdes härens mod. Mot följderna af eventuella nederlag tryggades
Frankrike slutligen genom marskalk Vaubans genialiska befästningskonst, hvarigenom
vid rikets gränser mer an trehundra bålverk skapades, som af dåtida ingeniörsteknik
knappt kunde betvingas.
Den tredje af de stora ministrarne var Jean Baptiste Colbert. Han var född 1619
och son af en klädeshandlare. Från Mazarins enskilda tjenst hade han öfvergått
till statens. Han var en man af utomordentlig uthållighet och arbetade ofta sexton
timmar om dygnet. Han ville gifva Frankrike en organisation i en upplyst
despotisms anda. Han bragte ordning och reda i statens finanser, uppträdde med
oblidkelig stränghet emot oredliga ämbetsmän, och ehuru han minskade skatterna,
åstadkom han ett årligt öfverskott af 15 millioner livrés. Han var vidare den egentliga
skaparen af Frankrikes krigsflotta, hvilken af alla hans föregångare hade blifvit bedröfligt
försummad. Frankrikes sjöfart hade fullständigt råkat i lägervall; Colbert egnade den
insiktsfull omvårdnad. Exporten till sjöss hade intill denna tid nästan helt och hållet
besörjts af nederländska fartyg. Colbert uppmuntrade nu genom premier det
franska Skeppsbyggeriet samt pålade utländska fartyg i franska hamnar en afgift.
Härmed ändrades sakernas läge i betydlig mån, och bland världens handelsflottor blef
den franska åtminstone den tredje i ordningen. Han grundade vidare i enlighet
med tidens sed talrika af staten understödda kompanier, som erhöllo monopol på
handeln på främmande världsdelar. Viktigast af dem var det ostindiska kompaniet
(1664), som i Gangesområdet och på Dekkan snart ställde sig i jämbredd med det
britiska och det nederländska. Öfver hufvud arbetade Colbert med nit och ifver på
Världshistoria V. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
