Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
utbredningen af Frankrikes kolonialvälde, och vid hans död var det, om icke det
mest blomstrande, säkerligen det vidsträcktaste på den tiden; det omfattade
Louisiana — d. v. s. hela Missisippiområdet — och Kanada, alltså större delen af
Nordamerika. De franska kolonierna ansågos naturligtvis, liksom alla lands
kolonialområden, endast vara till, för att moderlandet skulle draga nytta af dem.
Lika prisvärda voro Colberts sträfvanden att förbättra Samfärdsmedlen, särskildt
landsvägar och kanaler. Byggandet af den stora Languedoc-kanalen, som förbinder
Garonne och därigenom Atlantiska hafvet med åtskilliga floder, som flyta till
Medelhafvet, detta Ludvig XIV:s största och nyttigaste verk, utfördes af Colbert. Svårigheterna
voro oerhörda, kostnaderna mycket ansenliga: 17 millioner livrés, d. v. s. omkring
73 millioner kronor. Arbetet kräfde 17 ar. Men Colbert höll ut. Den 19 maj 1681
invigdes kanalen under stora högtidligheter och har ända till våra dagar i väsentlig
grad främjat sydvästra Frankrikes samfärdsel, åkerbruk och industri.
Liksom i Colberts arbete på kommunikationsväsendet ligger i hans verksamhet
med afseende på förvaltningens utveckling ett centraliserande drag. For att en gång
för alla bryta högadelns makt, hvilken under frondekriget an en gång hotande rest
sig, beröfvade han de aristokratiska provinsguvernörerna alla de befogenheter, som de
ännu innehade, och öfverlemnade dessa, åt intendenter, som nu åter började förordnas,
— borgerliga ämbetsmän, som voro fullständigt beroende af ministern. De blefvo ännu
mäktigare an under Richelieu och öfvertogo nu också den kommunala förvaltningen.
Sålunda blef med tillhjälp af intendenterna och de dem underordnade tjenstemännen
regeringen oinskränkt härskande. Domstolarnes Oafhängighet begränsades, sa godt
sig göra lät; nya, förträffliga lagböcker utgåfvos. En stark kunglig polis höll
hufvudstaden i tygeln och lydde hvarje vink af en despotisk konung eller minister.
En kunglig kabinettsorder (lettre de cachet) var nog för att låta en i ordern
angifven person utan rannsakning och dom på behaglig tid sättas i fängelse. Antalet af
sådana, som på grund af högtståendes godtycke inspärrats, synes enligt tillgängliga
dokument afskräckande stort, och dock äro ej alla uppgifna däri. Riksständerna
inkallades icke vidare, provinsmötenas rättigheter inskränktes till att inlemna besvär
samt att fördela skatterna. Därmed voro lagstiftningen och beskattningen i deras
helhet lagda i konungens och hans ministrars händer. Adeln måste flocka sig kring
konungen, träda i hans tjenst, tigga om hans gunst. Regeringen blandade sig i
un-dersåtarnes alla enskilda förhållanden, polisstaten erhöll en rent idealisk fulländning,
och den blef mönster för det småaktiga byråkratvälde, som i snart sagdt hvarje stat
florerade under 1600- och 1700-talet. Personligt oberoende, ordets frihet, provinsiell
och kommunal själfständighet tillintetgjordes med våld. Detta system har genom
noggrann ordning, punktlighet och anläggande af stora synpunkter verkat åtskilligt godt
och framför allt skänkt åt Frankrikes regering oerhörda och snabbt verkande
maktmedel. Men det har tryckt på Frankrike en prägel af schablonmässighet och
likformighet, förlamat det enskilda initiativet samt ställt hvarje enskild direkt och i
alla afseenden under statens tryckande inflytande och därigenom hos folket skapat
förbittring mot staten och särskildt mot konungadömet. Äfven på ett annat sätt har
det dåvarande regeringssättet föranledt och främjat revolutionen. På samma gång,
som adeln beröfvades sina offentliga uppgifter, fick den behålla sina sociala
företräden. Den ensam omgaf konungen, dess medlemmar befordrades framför andra inom
arméen och ihågkommos med pekuniära ynnestbevis, den var fri från direkta skatter
och kunde utsuga sina bönder genom tjenstbarheter och afgifter. Sa länge godsherren
på samma gång utöfvat offentlig myndighet, hade man ansett dylika privilegier
naturliga, men nu, då adeln icke hade några egentliga uppgifter, kändes de onaturliga
och tryckande samt blefvo förhatliga.
Colbert var merkantilsystemets mest snillrike och konsekvente anhängare. Detta
»system> ar en nationalekonomisk åsikt, som anser, att ett lands rikedom framför
allt betygas af dess rikedom på reda penningar; sådana böra därför genom
främjande af industri och handel i största möjliga nråtto indragas i landet, medan de
i minsta möjliga mån böra strömma till utlandet. Åkerbruket, hvars alster
långsammare omsättas och som af naturen tycks dömdt till stillastående, ansågs därför af
föga värde. Trogen dessa merkantilistiska åsikter, pålade Colbert jordbruket bördor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
