Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
slutliga afgörande öfverlemnade han till rikets skada åt sina sins emellan oeniga högsta
ämbetsmän. Hans ovärdiga tjenare tilläto sig underslef, som mer an krigen tärde
på Österrikes finansiella styrka, han visste därom, men han gjorde ingenting för att
göra slut därpå. Förvirringen i finanserna var gränslös, och den stegrades genom
den omständigheten, att det fanns tjugu från hvarandra fullkomligt skilda statskassor
och 25,000 fmanstjenstemän, som årligen kostade 5 millioner riksdaler. Med
Leopolds obeslutsamhet passade ganska bra i stycke en viss passiv motståndskraft, en
själfmedveten halsstarrighet, som af intet ödets slag kunde rubbas och som i flere
afseenden blef för kejsaren till nytta samt — visserligen blott tack vare gynnsamma
omständigheter — slutligen förde till lyckliga resultat. I likhet med sina förfäder
höll han fast vid det bestående inom stat och kyrka och betraktade hvarje annan
uppfattning som en afskyvärd synd. Han kände därför ingen skonsamhet
gentemot sträfvanden för protestantism och för politisk frihet, och mot dylikt har han farit
fram med en grymhet, som står i sällsam motsats mot hans karaktärssvaghet i öfrigt.
I de delar af Ungern, som icke voro turkiska, härskade fullständig anarki;
konungens makt var där blott ett namn. Och nu utbröt där 1663, på grund af tvister om
öfverhögheten öfver Siebenburgen, kriget mot osmanerna på nytt. Kejsarens fältherre
Raimund Montecucculi, bördig från Modena, slog den fyrdubbelt starkare fienden
vid S:t Gotthard an der Raab (l augusti 1664); detta var den första stora seger till lands,
som de kristne vunnit öfver turkarne. Men Leopold kände sig dock i grund och
botten dem sa underlägsen och dessutom sa allvarsamt hotad af Ludvig XIV:s ärelystna
planer, att han ett par veckor efter segern slöt med Porten en föga ärorik fred i Vasvar.
Leopold ville begagna freden till att i de kejserliga delarne af Ungern tillintetgöra
politisk och religiös frihet. Under tiden var han en overksam åskådare af hur
Ludvig XIV midt under freden besatte det värnlösa Lothringen och sålunda framsköt
Frankrikes besittningar ända till Triers portar. På inrådan af sin af Frankrike
be-stuckne minister Lobkowitz ingick kejsaren i november 1671 med Frankrike ett fördrag,
hvari han lofvade att ej blanda sig i något krig, som Ludvig kunde komma att föra utom
Tysklands eller det egentliga Spaniens gränser. Till förmån för sin farligaste fiende trädde
sålunda Österrike tillbaka från sin ställning som stormakt. Af Rhenförbundsfurstarne
lofvade några att vara neutrala, andra rent af att lemna väpnad hjälp mot Nederlanden.
England var likaså lätt att vinna. Konung Karl II var framför allt en
nöjes-lysten man, en utsväfvande slösare, som tillika hade en viss böjelse för poesi och
konst. Dessutom sträfvade han, såvidt hans lättfärdiga väsen tillät det, efter att
minska parlamentets makt till förmån för det kungliga enväldet och att mot landets
vilja åt katolicismen, hvaraf han i hemlighet var en anhängare, förskaffa väldet
öfver England. For att genomföra dessa hemliga planer ville han begagna sig af
den hjälp han kunde erhålla från den mäktigaste katolske envåldshärskaren,
Ludvig XIV af Frankrike, ehuru briterna med rätta betraktade honom som den
farligaste fienden till alla deras intressen. Karl afslöt alltså i Dover 1670 med Ludvig
ett hemligt förbund, riktadt mot de fria Nederlanden. Att han på detta sätt åt
Ludvig XIV förrådde Englands, ja hela Europas frihet framkallade mer an något
annat det öde, som drabbade det stuartska huset.
Till sist kom ock Sverige med. Här förde efter Karl X Gustafs oväntade död en
egennyttig och samvetslös högadlig förmyndarregering styrelsen för Karl XI, som
ännu var ett barn. Den erbjöd sin hjälp och den förträffliga svenska hären åt den
mestbjudande. Ludvig stannade för det högsta budet, och han erhöll (april 1672) löfte om
att Sverige skulle angripa hvarje tysk furste, som tog parti för de förenade Nederlanden.
Bättre förberedt, an hvad detta blifvit af Lionne, har väl aldrig ett krig företagits.
Den skicklige statsmannen dog visserligen, kort innan hans verk nått sin fullbordan
(hösten 1671). Men nu kunde Ludvig lata kriget bryta lös.
Under hans eget nominella öfverbefäl inbröto (i april 1672) öfver Maas och Rhen
90,000 fransmän och 30,000 allierade i Nederlanden. Dessa voro illa förberedda, och
fienden öfversvämmade landet och underlade sig det nästan utan motstånd. I början af
juli var det blott Zeeland och större delen af det egentliga Holland, som ej intagits.
Republikens undergång skulle hafva medfört eröfringen af de spanska Nederlanden,
besittningstagandet af allt land väster om Rhen och hela Europas undertryckande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
