Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
Betecknande för den förståndsmässighet, som präglar den franske anden under
denna tid, ar att just då framträdde de moraliserande skriftställarne i egentlig
mening. I spetsen för dem står hertig de La Rochefoucauld i sina spirituella,
svårmodiga, ofta sanna och alltid glänsande »Maximer». Mera ytliga, blida och omväxlande,
för den stora publiken mer tilldragande äro La Bruyéres »Karaktärer», en samling
afhandlingar, som en filosof för den stora världen med lätt hand skrifvit i syfte att
leende och behagfullt meddela den lärdomar. Från dessa angenäma moraliska
skisser ar steget ej långt till fru de Sévignés förtjusande bref — en fint slipad spegel
för den värld, som utgjorde Ludvig XIV:s hof.
Högt öfver nu nämnda skriftställare och öfver den tallösa skaran af ringare andar
står Moliére, den största diktare, som Frankrike någonsin frambragt. Liksom hvarje
lustspelsförfattare begagnar sig äfven Moliére af de modeller, som hans tid erbjöd
honom. Hvad som ar ett fel hos tragikern blifver en nödvändighet för
lustspelsdiktaren. Människors stora egenskaper blifva större, när de, frigjorda från allt, som
fördunklar dem, ses på ett visst afstånd i tiden; deras svaga sidor däremot, som en
komiker skildrar, blifva, i samma man som tiderna förändras, svårigenkånneliga, ja
obegripliga. Men Moliéres snille visar sig just däri, att han förstår att höja sig öfver
det växlande och förgängliga till det förblifvande och eviga. Hans personer bära
sitt tidehvarfs dräkt, men till sitt innersta väsen äro de oförgängliga typer —
människor, som under hvarje tid återkomma. Det ar ej blott hans samtjid, som speglas
i hans verk, utan alla tider, sa länge människor förblifva människor^
De stora skriftställarne på Ludvig XIV:s tid tillhörde alla ett tidigare, friare och
individuellt mer oafhängigt släkte, de voro alla redan färdigbildade^ när konungen
tog styrelsen i egen hand. Att hans eget regeringssystem ej verkade! skapande eller
i andligt afseende väckande, därpå gifves val ej bättre bevis an den ^nedgång på det
andliga området, som inträdde under den senare delen af hans regerjing. Sedan de
framstående män dött, hvilkas utveckling var fullbordad före hans tillträde till
regeringen, framträdde inga, som ens i aflägsnaste mån voro jämbördiga med dem;
men däremot möter man sådana på nytt, då under regenten liksoiri under Ludvig
XV:s första årtionden åter uppstå tider af politisk och religiös frihet!. Den
förderfliga inverkan af Ludvigs själfviska despotism visar sig an tydligare! inom konsten.
Orsaken ar den, att Ludvig och Colbert, som blott medelbart kuncje verka på
litteraturen, utöfvade ett direkt inflytande på konsterna samt med mog^t öfvervägande
och med våld lade dem under det uniformitetens system, som tryckt) sin stämpel på
statslifvet. Hvarje konstart tvangs in i hofdräkten,
Målarkonsten anslöt sig till Carracciernas italienska skola, hvars eklekticism i
Frankrike öfvergick till stiliserad, i hofdräkt utstyrd konst. Denna förderfliga riktning
tillkämpade sig fullständig seger med Ludvigs älsklingsmålare, Lebrub (1619—1690),
som blef konungens egentlige hofmålare. Han var en konstnär med! stor talang, rik
fantasi och stor ledighet i sin framställning, men han saknade djupare känsla och ideell
lyftning, och han lade framför allt an på det dekorativt bländande. I talrika
bataljmålningar och allegoriska framställningar förhärligade Lebrun sin konung. Från Lebrun och
hans skola härleder sig den franska målarkonstens urartning, dess öfvergång till ihåligt
maner — det djupaste förfall, hvari en konst kan råka. Fullkomligt oberoende af
honom höll sig den fine, behagfulle och dock verklighetstrogne porträttmålaren Mignard.
Den franska skulpturen behärskades, liksom måleriet, af Italien —
framför allt af Bernini. Dennes öfverdrifvet naturalistiska maner, som mynnade ut i
bländande effekt och kittlande af sinnligheten, tilltalade Ludvig XIV sa, att
konungen kallade honom till Paris, mottog honom med furstliga ärebetygelser och utvalde
honom till sin rådgifvare i allt som rörde skulptur och arkitektur. Den berniniska
riktningen företräddes i Frankrike framför allt af Girardon och Puget. Det
värdefullaste, som framställdes, var de porträtt, som utfördes af den utmärkte Coyzevox.
Den af konsterna, som Ludvig högst älskade, var byggnadskonsten; dess verk äro
de, som mest falla i ögonen, och hvad de framför allt lägga i dagen ar byggherrens
makt och rikedom, medan skulptur och målarkonst låta den, som beställt
konstverket, helt och hållet träda i skuggan för konstnären. Men just på denna konungens
favoritkonst hämnade sig den falska riktning, som han gynnade och älskade, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
