Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIV PÅ HÖJDEN AF MAKT. 165
sen. I hans system finns ej plats för frihet och själfbestämning, vare sig hos
människan eller hos Gud, utan allt utvecklar sig ur den förnuftiga nödvändighet, som
just ar Guds väsen. Allt beror af eviga orsaker, ett ändamål finnes ej, ty ett
ändamål skulle förutsätta en ofullkomlighet hos Gud, som dock alltid ar fullkomlig. Ur
ett fåtal premisser, iklädda formen af själfklara förnuftssatser, axiom, utvecklar den
store tänkaren med matematisk skärpa och obeveklig logik detta system in i de
minsta detaljer. De uppgifter, som Spinoza ställer för människan, äro att med
kärleksfull ifver fördjupa sig i kunskapen om den enda substansen samt i kärlek till
Gud, att foga sig efter den eviga världsordningen, att lefva och handla med
förnuftet som rättesnöre samt att undertrycka de växlande och öfvergående begären och
blott sträfva efter kunskap. Med utgångspunkt från den tvingande nödvändighet,
som ar kärnan i hans metafysiska system, når han dock sålunda fram till en ren
och ädel morallära, som i sedlig höghet och storhet knappt nåtts af någon annan.
Den både i lifvet och efter döden förkättrade »ateistens» lära om förnuft och
kunskap som det enda eftersträfvansvärda och om den rena och osjälfviska kärleken
till alltets höga ursprung — den sticker härligt af mot den njutningslystnad, det
penningbegär och lättsinne, det tomma fikande efter glans, ståt och sinneslust, som från
den kyrkligt fromme Ludvig XIV:s hof allmänt spred sig till de högre klasserna.
Vid sidan af den store filosofen frambragte den lilla nederländska republiken
samtidigt ett naturvetenskapligt snille af första rang, Christian Huygens (1629—1695).
Det var genom de förbättringar, hvilka han åstadkom, som kikaren, barometern och
luftpumpen blefvo osvikliga vetenskapliga instrument, och det var han, som genom
att använda pendeln vid konstruktionen af ur möjliggjorde en noggrann uppmätning
af tiden. Han upptäckte äfven Saturnus’ ring. Men af till och med ännu större värde
an hvad han sålunda på det tekniska och det astronomiska området åstadkommit,
voro de framsteg, som genom honom kunskapen om naturlagarne gjorde. Studiet
af pendeln ledde honom till lagen om centrifugalkraften, detta jämbördiga
komplement till gravitationens lag. Han var ock upphofsman till läran om ljusets
vågrörelse, som — länge undanträngd af Newtons emissionsteori — under det senaste
århundradet vunnit en glänsande seger. Redan Huygens uttalade tydligt principen
om energiens oförstörbarhet. Tillsammans med Galilei, på hvars axlar han står,
och sin vetenskaplige motståndare Newton bildar han den glänsande trio af heroer
på matematikens och fysikens område, som 1600-talet frambragte.
Sedan Karl II som den franske konungens besoldade vasall börjat hålla hof i
London, bildade sig det officiella England helt och hållet efter Versailles’ mönster.
Samma riktning utbredde sig sedan med oemotståndlig kraft åtminstone öfver de
bildade kretsarne i städerna, dels på grund af de högre klassernas exempel, dels till följd
af en i sig ej oberättigad reaktion. Endast motvilligt hade det »glada gamla
England» fördragit, att under det puritanska regementets tid alla folkfester, alla —
äfven de mest oskyldiga — nöjen förbjudits. Dess hejdlösare störtade man sig nu,
efter det legitima konungadömets återinförande, i en hvirfvel af njutningar. Teatern
blomstrade; här blef den franska smaken helt rådande. Det nyare engelska dramats
grundläggare, sir William Davenant, sökte i »Belägringen af Rhodos» helt enkelt
efterbilda Corneille. Han blef oerhördt populär och efterbildades i sin tur. John
Dryden (1631—1700). den ypperste exponenten för det engelska samhället under
restaurationstiden, gjorde först några misslyckade försök till ett »nationellt» drama, men följde
sedan, äfven han, helt den franska smaken, såväl i sina sorgespel som framför allt
i sin lyriska och episka diktning, där han särskildt imiterar Boileau. Hans dikter
hafva samma förtjenster som fransmännens — lediga och klangfulla rim och stor
korrekthet i formen — men man saknar verklig poesi; förståndet härskar, icke hjärta
och känsla. Han tryckte sin prägel på hela tidehvarfvet. De bästa lyrikerna,
Waller och Marvell, gingo öfver till hans läger, till den s. k. franska klassicismen. Inom
sorgespelet förde Otwray den drydenska riktningen till dess höjdpunkt, i det han
bannlyste från sina stycken de sista erinringarne om den ärorika gamla engelska
skådebanan. Dess råare och mer otygladt språk talade samma diktare — Dryden,
Otway och sedermera särskildt Wycherley — i lustspelet, hvars otroligt otuktiga ton
de påstodo troget återgifva det dåvarande engelska hofvets seder och uttryckssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
