Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Luxemburg ega något bålverk. Biskopsstiftet Luttich och hertigen af Savoyen tvungos
till skymflig underkastelse. Genua, som vägrade att utlemna sina galärer och
erkänna Frankrikes öfverhöghet, bestraffades för detta brott med ett flere dagars
bombardemang, som satte tre tusen hus i brand, samt med sina förstäders förstöring.
En här af 30,000 man satte sig i marsch mot den hårdt profvade republiken, som nu
(februari 1685) måste kasta sig for den allsmäktiges fötter: den utlemnade sina galärer,
afskedade sitt spanska krigsfolk och betalade en hög krigskostnadsersättning. Dogen och
fyra senatorer inställde sig inför konungen och anropade honom ödmjukt om förlåtelse och
beskydd. Det gafs ingen hjälp mer mot det godtycke, som öfvades af härskaren vid Seine.
Men härmed uppkallade han emot sig Europas alla folk och furstar och snart sagdt
framtvang mot sig ett förbund, som omfattade hela världsdelen. Och samtidigt vidtog
han ock i sitt eget rike en ödesdiger våldshandling.
Det ideal, som han uppställt för sitt rike, var ett afrundadt, enhetligt, slutet helt,
som blott från honom, konungen, skulle mottaga impulser, anvisning och ledning.
Därför ville han ej, hvad nu det religiösa området beträffar, veta af någon afvikelse
från hans religion, den romersk-katolska tron. Biskopen af Ypern, Cornelius
Jansen, förkunnade på nytt den helige Augustinus’ lära om den eviga salighetens
förvärf-vande genom Guds nåd allena, och hans åsikter vunno spridning äfven i Frankrike.
Då denna världsföraktande, asketiska riktning här just i de i andligt afseende högst
stående kretsarne vann talrika anhängare, inskred konungen med stränghet mot
»jansenismen» och stängde nunneklostret Port-Royal utanför Paris, hvilket var
rörelsens medelpunkt. Men ännu mer voro honom protestanterna misshagliga, ty de
»framhärdade i en religion, som ej behagade Hans Majestät», och de ville ej
underkasta sig »hvad Hans Majestät kräfver af dem».
Från första ögonblicket af sin egen regering visade Ludvig dem sitt misshag. Han
fördref deras predikanter från Paris och tillät minderåriga att på eget bevåg öfvergå
till katolicismen. »Omvändelse» blef slagordet. De medel, som användes, voro väl icke
våldsamma, men dock ur sedlig synpunkt betänkliga Ingen protestant erhöll ett
ynnestbevis eller ett inbringande ämbete, men hvarje hugenott, som öfvergick till
katolicismen, var, alltefter sin ställning i lifvet, säker om penninggåfvor, en god
anställning eller ett fördelaktigt gifte. Trots detta var det blott få, som läto locka sig.
En »omvändelsekassa», som grundades, lyckades blott bland den protestantiska
befolkningens afskum åstadkomma mindre afundsvärda eröfringar.
Konungen var högst förgrymmad öfver denna »olydnad», som hans
protestantiska undersåtar visade, och af det katolska prästerskapet eggades han dessutom
oupphörligt att anställa förföljelser. Freden i Nijmwegen ådagalade, att Ludvig
kunnat besegra hela Europa; skulle han då tåla, att en handfull af hans
undersåtar vågade trotsa honom? Colbert ville visserligen icke veta af någon
förföljelse mot statens idogaste medborgare, mot merkantilsystemets fastaste stöd, men
han hade emot sig Louvois, som äfven här lade i dagen sin grymhet och
hänsynslöshet — han visste alltför väl, att han härmed tillmötesgick sin herres önskningar.
Och till motståndare hade han äfven konungens biktfader, jesuiten Lachaise, i öfrigt en
mild och diplomatisk man, men af sin orden tvungen att här uppträda med yttersta
hänsynslöshet. Men sin farligaste motståndare funno hugenotterna i madame de Maintenon.
Franciska d’Aubigné — det var hennes flicknamn — tillhörde en gammal
protestantisk, men numera något afsigkommen adelsfamilj. Hon var född 1635, blef tidigt
föräldralös och uppfostrades sedan af släktingar i katolsk tro. Efter ett kort
äktenskap med satirdiktaren Scarron blef hon änka och fick sedan i uppdrag att
uppfostra Ludvig XIV:s söner med madame de Montespan. Den sköna och på samma
gång ärbara damens lifliga intelligens och smidiga väsen gjorde ett djupt intryck på
konungen. An starkare blef detta, då hon började tala till konungens samvete.
Ludvig var öfvermätt på njutning, plågades af ruelse öfver sin sedeslösa vandel och
lefde i ständig dödsfruktan. Nu blef hon ett slags biktfader för honom och visade
honom en väg till himmelen genom dygden. Hon öfverhopades med rikedomar, upphöjdes
till markisinna de Maintenon,lyckades aflägsna alla kungliga älskarinnor och erhöll sedan
ett allsmäktigt inflytande öfver härskaren. Efter drottningens död 1683 förmälde sig Kung
Sol i januari 1684 med änkan Scarron och gjorde sedari ingenting utan hennes råd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
