Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIV PÅ HÖJDEN AF MAKT. 171
Knappt hade hon nått detta oinskränkta inflytande, förrän hon — bigott, som
hon var, och sträng mot andra liksom mot sig sjäJf—förband sig med Louvois för
att utrota protestantismen i Frankrike. Barn i tusental rycktes bort från den
protestantiska kyrkan för att skänkas åt den katolska — det var hennes eget exempel,
som upprepades. De reformerte uteslötos från alla ämbeten och värdigheter. Man
började under tarfliga förevändningar stänga deras kyrkor. Hvarje försök till passivt
motstånd mot dessa våldsåtgärder besvarades med dödsdomar eller, ännu enklare, med
soldaters gevärssalvor. Många reformerte öfvergingo verkligen, af fruktan eller
egennytta, till den härskande kyrkan, men flertalet visade berömlig fasthet. * Då grep man
till andra medel. Efter föredöme af Marillac, intendent i Poitou, inledde Foucault,
intendent i det en gång rent protestantiska Béarn, Henrik IV:s hemland, ett dubbelt
förfaringssätt. Först stängde han de, som det hette, alltför talrika protestantiska kyrkorna och
fördref alla calvinska präster som uppviglare och orostiftare ur landskapet. Därpå
inkvarterade han soldater, framför allt dragoner, i stort antal hos protestanterna, hvilka
fullständigt öfverlemnades åt sina ovälkomna gästers godtycke och utsattes för deras
misshandling. Beröfvade sina kyrkor och präster, skändligt plågade, utan en gnista af
hopp om ett bättre sakernas skick, räddade sig tusenden genom en låtsad öfvergång.
Dessa »dragonader» vunno efterföljd i andra provinser och ledde där till samma resultat.
Allt detta gaf konungen mod att slå det afgörande slaget. Den 22 oktober 1685
inregistrerade parlamentet i Paris det kungliga påbud, hvarigenom ediktet i Nantes
upphäfdes, medan å andra sidan en rad bestämmelser fastställdes, som voro riktade
mot de reformerte. De förbjödos nu helt och hållet att fira gudstjenst, deras kyrkor
skulle utan undantag förstöras, de förvägrades att i enskilda hus hålla religiösa
sammankomster; alla deras predikanter landsförvisades vid äfventyr af de strängaste
straff, alla öfriga däremot förbjödos vid äfventyr af samma straff att utvandra och
beröfvades sålunda sin sista förhoppning. Redan förut hade gränserna noga
spärrats af militär, ty Ludvig och Louvois ville ingalunda gå förlustiga den summa af
intelligens och kapital, som de reformerte representerade.
Men vid pass 200,000 hugenotter lyckades dock genom flykt undandraga sig
valet mellan undergång och afsvärjelse. Stundom uppstodo mellan hugenottskarorna och
de kungliga trupperna formliga sammandrabbningar, i hvilka de förra icke alltid
drogo det kortaste strået.
Allt hårdare blefvo bestraffningarne. Till sist hotades utvandrare med döden,
och de, som ledsagade eller understödde dem, med galärerna. Men ingenting hjälpte;
de förföljdes mod, fintlighet och penningar uträttade mer an lagar, polis och militär.
Den store kurfursten i Brandenburg hade djärfheten att i sitt land mottaga sina
olyckliga trosförvanter och där gifva dem en förmånlig ställning. Många tusenden
undkommo till Geneve, Zurich, Bern och framför allt till Holland. I England måste
till och med den katolske konung Jakob II tillåta, att rika penningmedel
insamlades åt flyktingarne. Särskildt franska sjömän begåfvo sig dit i stort antal. I det
lilla Brandenburg räknade man snart 16,000 flyktingar, åtskilliga tusental i
Hohen-zollrarnes frankiska hertigdömen Ansbach och Bayreuth. I de öfriga protestantiska
staterna såg det ut på samma sätt. Öfverallt bildades församlingar, där predikningar
höllos på franska, där franska språket var det officiella och där rättsskipning handhades
enligt fransk lag. Den förlust, Frankrike led genom denna utvandring, var omätlig.
Det var de yppersta af Frankrikes protestanter, de bland dem, som framför andra utmärkte
sig för bildning, rikedom, duglighet och karaktär, som sökte sig ett hem i främmande
land. Flyktingarne förde med sig till sina nya hem sin intelligens, sitt mod, sin
industriella skicklighet, en del af sin förmögenhet samt sitt bittra hat mot sin förtryckare,
mot denne Ludvig XIV, hvars namn mer och mer blef en skräck för Europas alla folk.
Det var ej åt religiös fanatism, som millioner protestanters lycka, själsfrid och
rättskaffenhet offrades — det hade varit i någon mån förlåtligt. De offrades i stället
åt politisk despotism, åt furstlig nyck och åt små gallikanska klerkers öfvermodiga
ni-velleringslust och härsklystnad. Men ej nog därmed: i gränslös själfförhäfvelse ville
Ludvig tvinga grannlanden att göra detsamma, som han genomfört i sitt rike.
I Kotiska alpernas och Hafsalpernas dalar bodde några tusen valdenser, en liten
fattig, barnsligt from sekt, som med varm hängifvenhet höll fast vid sina fäders enkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
