Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM AF ORANIEN OCH LUDVIG XIV.
183
Bondebetryck på Ludvig XIV:s tid.
Samtida kopparstick.
i alltmer stegradt
mått ställde på
statskassan. Leverantörerna, som man
sökte hålla vid godt
mod genom att
lofva dem betalning,
när det blefve bättre
tider, höjde sina
pris och lemnade
sämre varor.
Soldaterna, hvilkas
sold ofta under
månader uteblef, gingo
tillbaka i disciplin
och stridslust, och
på ett oroväckande
sätt började antalet
rymningar tilltaga.
Uppror uppstodo
här och där.
Framför allt reste sig
protestanterna i
bergstrakterna i sydöst:
dejagades som vilda
djur. Förgäfves
sökte konungen sätta en gräns för blodsutgjutelsen — visserligen blott för att skaffa
sin flotta de galärslafvar den behöfde.
De oupphörliga utskrifningarne och den tryckande skattebördan blefvo åkerbrukets
ruin. Följden blef, att lifsmedelsprisen sedan 1691 stegrades, och efter de dåliga
skördarne 1692 och 1693 uppstod verklig hungersnöd. Spannmålspriserna
tredubblades. Förtviflan och villervalla grepo omkring sig öfverallt i landet, och regeringen
kunde ingenting uträtta. Det inträffade till och med något sa ohyggligt som fall af
kannibalism. Biskop Fénélon skref vid denna tid — anonymt — till konungen: »Edra
undersåtar, som Ni borde älska som edra barn, dö af hunger. Man har nästan
upphört att odla fälten, städerna och byarne äro folktomma, alla näringsgrenar ligga
nere och kunna ej gifva arbetarne bröd. Handeln ar tillintetgjord. Frankrike ar blott
ett fattighus, där man ar både rådlös och brödlös. Edert folk, som har älskat Eder
sa högt, förlorar sin tillgifvenhet, sitt förtroende, ja sin aktning för Eder.» Otaliga
satirer och smädeskrifter utkommo i själfva Paris, under den vredgade monarkens egna
ögon. Men äfven madame de Maintenon och ministern Pontchartrain yrkade allvarligt på
att han genom skyndsam fred skulle förekomma, att hans folk helt och hållet utarmades.
Penningbristen verkade 1694 fullkomlig upplösning inom Ludvigs armeer, och
några offensiva företag kunde ej utföras. På alla krigets skådeplatser förlamades
Frankrikes handlingskraft. Man hade kommit till vändpunkten i kriget. Småningom
återvann Wilhelm de förlorade fästningarne i Belgien. Ludvig måste förödmjuka sig
till den grad, att han 1696 köpte sig fred af den obetydlige hertigen af Savoyen
genom att återlemna alla eröfringar, ja till och med fästningen Casale, som han besatt
1681. Efter denna uppgörelse låg den allmänna freden i luften. Den blef
undertecknad den 31 oktober 1697 i Rijswijk. Ludvig lofvade att icke vidare understödja
huset Stuart, beviljade holländarne stora handelsförmåner, utrymde Luxemburg och
Lothringen. Men frånsedt sistnämnda bestämmelser skördade Tyskland ingen fördel__
återvann ej ens Strassburg, som utlofvats detsamma. Detta var den naturliga följden af
den tarfliga roll, som de kejserliga och rikstrupperna spelat under kriget med Frankrike.
Men lat vara, att freden i Rijswijk lemnade flere skäl till missbelåtenhet __ den
betecknar likväl en vändpunkt. Ludvigs universal-monarkiska tendenser voro
tillbakavisade. Frankrikes konung intog fortfarande den ojämförligt främsta platsen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
